Trots klichéerna lyckas Mitt bästa liv att rikta en samtidsspegel

Med nypremiär av den futuristiska pjäsen Mitt bästa liv om artificiell intelligens och mänskliga relationer återvänder den Malmöbaserade frigruppen Banditsagor till Inkonst. Föreställningen placerar publiken i en framtid där gränsen mellan människa, maskin och relationerna dess relationer suddas ut, och där kärlek, makt och beroende ifrågasätts.

Pjäsen har, som den själv beskriver sig, tre huvuden och två kroppar: pappan Dadden, dottern Lillan och det självgenererande AI-robothuvudet som är fast i matbordet. Lillan förälskar sig i sin artificiella skapelse, ett självmedvetet huvud, hon utvecklat som ett alternativ till mänskliga relationer. Och föreställningen inleds med att de är i en spänd sexuell kärleksrelation (om det nu går med ett robothuvud). Denna relation sätter tonen för pjäsen och de spänningar som följer. Lillan och huvudets liv rubbas när Lillans pappa, Dadden, dyker upp, och ett spänt triangeldrama tar form. I detta möte mellan skapare, skapelse och förälder utforskar föreställningen kärlek, beroende och makt, samtidigt som den speglar mänskliga brister när huvudet ifrågasätter människors likgiltighet, motsägelsefullhet och lögner. 

Människa blir kär i dator, dator blir kär i människa och successivt mer medveten, och det hela slutar dåligt. På pappret en krystad idé. Kombinerat med ett överanvänt pappa-dottertematik blir handlingen knappast originell, särskilt när oändligt många filmer redan utforskat samma tema, som Her, Blade Runner 2049 och 2001: A Space Odyssey. Samtidigt, med dagliga texter om ensamma män som dras till AI och de ökande AI-flickvännerna, kan man inte annat än konstatera att den träffar rätt in i ett samtida fenomen.

Skildringen av relationerna mellan huvudet, pappan och dottern präglas av en tydlig maktdynamik som ger pjäsen både nerv och djup. I takt med att relationsproblemen fördjupas och maktbalansen förändras växer också spänningarna mellan karaktärerna då konfrontationerna blir skarpare och stämningen mer hotfull.

Den sträva pappa-dotterrelation kombineras därtill med filosofiska reflektioner om kärlek och beroende när relationen blir till ett triangeldrama med huvudet. Tyngdpunkten landar slutligen i Lillens behov av sin pappa, och Daddens ständiga frånvarande förståelse och karaktär. Denna krocken framställs med en konsekvent komisk och lättsam underton som kontrasterar mot den obehagliga tolkning Sanne A. Boltes gör som huvudet.

Och det är just denna kusliga tolkning som lyfter pjäsen och förvandlar den till något mer än samtidskritik. Som självgenererande AI fungerar huvudet som en spegel av pjäsens teman, den rör sig i gränslandet mellan det mänskliga och det artificiella och skapar en obehaglig känsla av igenkänning och mänsklighet. I samspel med Emelia Sallhags (Lillan) och Henry Stiglunds (Dadden) träffsäkra och djupt mänskliga gestaltningar får Sanne A. Boltes utrymme att utveckla sin rolltolkning. Med sin tolkning av AI:ns röst och kroppsspråk bygger hon upp en karaktär som pendlar mellan mekanisk distans, mänsklig sårbarhet och komisk ironi. Hennes närvaro, som resten av ensemblen betonar, ger rollen en tyngd som förvandlar och lyfter pjäsens mest abstrakta idéer om makt till något konkret och kännbart, men framför allt underhållande att se på. 

Mitt bästa liv är inte en nytänkande pjäs, även om den vill få publiken att tro det. Men behöver den alltid vara det? Dramatikern Annika Nyman lyckas skapa en tankeväckande och väl genomförd produktion där ensemblens skådespeleri bär föreställningen och väcker obehagliga frågor om hur makt, beroende och närhet formas i våra relationer, både till andra människor och till tekniken. Trots ooriginaliteten blir resultatet en intensiv och engagerande teaterupplevelse med ett tankeväckande perspektiv på makt och vad som egentligen skiljer mänsklig kärlek från konstruerade, en fråga som känns särskilt brännande i vår samtid. 

Mitt bästa liv spelar på Inkonst i Malmö till den 14/2