Tron: Ares är en myt utan mening – och utan Daft Punk
Vi lever i en tid av kapprustning, en tid av digital och automatiserad krigföring. Regissören bakom Tron: Ares, Joachim Rønning, försöker förhålla sig till den samtiden, men misslyckas med att ha någon form av utrymme för eftertanke; nyans är som bortblåst och berättelsen går vilse bland klyschor.
Jag skulle inte påstå att Tron (1982) eller Tron: Legacy (2010) är särskilt bra filmer, men de har ändå något som gör dem minnesvärda. Lyckas Tron: Ares göra det sina föregångare gjorde? Jag är skeptisk. På pappret har Ares en stark ensemble, med bland andra Jared Leto, Jeff Bridges, och ingen mindre än Gillian Anderson i rollerna. Den har också fantastiskt spexiga scener i en digital värld, med svischande kameror i storskaliga sci-fi-miljöer. Det är omedelbart tydligt för den som har sett Legacy att detta är en Tron-film. Men vad är det då som skaver?
Tron: Legacy är i grunden en film om en far-och-son-relation, där resan blir metaforisk för sonens saknad och kärlek. Ares däremot är otydlig i sin handling. Det finns onda företag som vill använda teknologi för att skapa vapen och goda företag som vill använda teknologi för att främja ”mänsklighetens utveckling”. Det ena är rött och det andra är blått. Visst finns det grund för kritik om att sakna nyans redan här, men det som stör mest är att relationen huvudkaraktärerna emellan inte speglar det temat alls.
Ares (Jared Leto) är en militär programvara; den bästa av sitt slag, och nu kan programvaror komma ut till människornas värld. Ni kan tänka er vad som händer. Han används mot det goda företaget, men i en direkt pastisch av The Terminator (1984) känner han känslor och byter sida. Anledningen? Han såg videor från måltavlan Eve Kims (Greta Lee) liv och läste Frankenstein. Det är inte välskrivet, och inte alls tydligt vad det har för koppling tematiskt till den stora konflikten. Programvaror som används för ont kanske blir snälla?
Tankeväckande idéer har manusförfattarna och regissören för det mesta tappat längs vägen. I vår samtid har interaktioner mellan programvaror och människor alltmer börjat likna den sci-fi-värld som Tron målar upp. Många av oss idag promptar AI, antingen genom skrift eller verbalt. Till och med kodning kan göras via vardagligt språk nu. Den relationen i sig hade varit intressant att utforska.
Det fanns också potential att göra filmen mer till en sorts modern klassisk myt, vilket ändå anspelas på genom programvarans olika namn. Ares och Atena (Jodie Turner-Smith) är båda romersk-grekiska gudar. I filmen har de också övermänskliga förmågor och är odödliga. Paradoxen är att de har skapats av människor och försöker ta sig ut till verkligheten permanent. Det finns ändå något där som är djupt filosofiskt. Människor föreställer sig gudar, skapar dem. Till slut blir idén, skapelsen, så stark att gudarna själva, genom människorna, till sist härjar bland människans värld. Här finns också en reflektion om vad det betyder för människor som går det motsatta hållet, det vanliga hållet i Tron; de som slingrar sig in i gudarnas värld, de som klättrat upp för Olympos. Men nej, när Ares byter sida och ber Eve Kim att göra honom permanent i den riktiga världen ifrågasätter hon egentligen inte ens om det är rätt eller fel, eller vad det får för konsekvenser. Det är inget tänkande i den här filmen, bara action, men något annat är kanske att förvänta sig för mycket från Disney.
Ensemblen gör vad de kan med ett action-tungt manus, men det är inget särskilt minnesvärt. Gillian Anderson och Evan Peters är faktiskt mer dynamiska och roligare att se än huvudkaraktärerna. Jeff Bridges roll är liten, men väl levererad med hans tunga sköna stämma.
Sanningen är att det egentligen bara hade funnits en detalj som hade räddat filmen i min mening, och det är om musiken, likt Tron: Legacy, gjorts av legendariska Daft Punk. Legacy var inte speciellt välskriven egentligen heller, men just Daft Punks musik har jag väldigt ofta återkommit till under åren. Daft Punk splittrades 2021, så i stället har Nine Inch Nails fått stå för arrangemanget. Det är elektroniskt, det är sci-fi, det är Tron, men det är inte Daft Punk: inget står sig mot Daft Punk.
Är Tron: Ares lika minnesvärd som sina föregångare? Jag tror knappast det. Det är en actionfilm bland andra, en pastisch utan klart tema eller riktning. Vill man se en actionfilm för att fördriva tiden och få coola vyer är det inte så farligt ändå. Är man ute efter mer är det nog bäst att leta vidare, eller kanske bara lyssna på Daft Punks Tron: Legacy – The Complete Edition. Där hittar ni ett mästerverk.
