Triumf blir tragedi i det lågmälda dramat Den nya Triumfbågens arkitekt
Stéphane Demoustiers film L’inconnu de la Grande Arche (Den nya Triumfbågens arkitekt på svenska) blir avslutningen på Göteborgs filmfestival för min del. Och det är inget dåligt avslut. Filmen följer den sanna historien om den okände danske arkitekten Otto von Spreckelsens vinst i tävlingen om att få rita Grande Arche de la Fraternité utanför Paris inför 200-årsjubileet av franska revolutionen. Claes Bang är på topp i huvudrollen och mixar fritt mellan franska, danska och engelska i den sorts cyniska komedi som är typisk i den franska humortraditionen.
Bildformatet är inramat som i en kub, i samma anda som den kub som von Spreckelsen ritat. Filmfotografen David Chambille skapar skarpa arkitektoniska och minimalistiska kompositioner i varje bild. Det är 80-talets färger, men de är nedtonade. När filmen utspelar sig i Danmark är det vita ibland bländande. Det står i kontrast till det matta och moderna i utkanten av Paris. I Danmark finner vi naturen i samspel med von Spreckelsens tidigare byggen, en handfull små kyrkor. I Paris måste hans verk passa in i en mänsklig omgivning, en omgivning som arkitekten aldrig upplevt, en omgivning som inte handlar om det fysiska rummet, utan det politiska spelet. Han måste handskas med president Mitterrand (Michel Fau), assistenten Subilon (Xavier Dolan), och sin fru Liv (Sidse Babett Knudsen) bland många fler.
Hans egen vision blir hans hamartia, hans stora defekt. Han rår inte över politiken, över marmorvalet, över andras egon, över budget. Men han är en drömmare och han står på sig. Kuben är trots allt det som han konstant återkommer till, hans livsverk. I de flesta filmer hade den ihärdiga attityden belönats. Ty, stora konstnärer ska vara dogmatiska och självsäkra. Men detta är en berättelse om en verklig man och även om filmskaparna är noga med att poängtera att filmen inte är en dokumentär, är von Spreckelsens slut långt ifrån en komedi. Överkörd från alla håll, ensam och trött, tar denna visionär steget bort från rampljuset. Småkyrkoarkitekten från Danmark åker hem, efter att han fråntagits allt ansvar. Han ger upp. Hans slut är sorgligt snarare än en triumf.
Vad tar man med sig av detta? Det är en film som mästerligt berättar en tragedi utan att trycka på knapparna för hårt. Det är ett slut som är öppet för tolkning. Var det verkligen en tragedi? Är byråkratin fienden, eller är det von Spreckelsen själv som är problemet? Finns det någon fiende överhuvudtaget? Hans slut är lika absurt som livet själv.
