Tristessen uteblir när Tjechovs Måsen iklär sig svensk folkdräkt 

På Göteborgs stadsteaters stora scen hålls jag underhållen av en premiär som får mig att fundera på symbolik och vilja flaxa på måsvingarna. Den litauisk-amerikanske regissören Yana Ross tolkar Tjechovs Måsen med stort utrymme för humorn i mellanrummen och med den svenska landsbygden som fond. 

Med ljuset tänt över bänkraderna klampar ensemblen in på scen som nio kor – ser på publiken och fortsätter ut igen. Kroppsspråket är identiskt med de mänskliga får som det kanadensiska kompaniet CORPUS turnerat med de senaste tjugo åren. Föreställningen som följer är till brädden fylld av referenser om människans djuriska instinkter, kamp mot konventioner och inneboende längtan efter att få vara den mås som med sina breda vingar glider över sjöar.

I Ross bearbetning av det ryska 1800-tals dramat är ett par karaktärer strukna. Polina och Masja har blivit systrar, bytt namn till Paula och Mia och driver tillsammans en mjölkgård där resten av persongalleriet samlats för att i sommarhettan få älska obesvarat, bråka, prata om konstnärliga processer, mjölka kor och fira midsommar. 

Tjechovs hästar har blivit fyrhjulingar och Volvobilar. Jevgenij Dorn heter här Jörgen, är gynekolog med stekarstil och spelas övertygande av Robin Stegmar. I Frida Fredrikssons smarta kostymdesign är han iklädd laxrosa chinos och med sin hawaiiskjorta medför han den välbehövda semesterkänslan till gården. Lantbrukaren Paula blir i Stephanie Hayes tolkning en sårbar, identitetssökande och rörande karaktär.

I kärnan av berättelsen finns August, den unge dramatikern som i Emil Ljungestigs klockrena tolkning framhävs som det oförstådda geniet. Varandes son till skådespelerskan Irene (Victoria Olmarker) som högt och tydligt avskyr hans konst. Hennes bror Pär spelas lekfullt av Johan Gry och den berömde författaren heter här Maximilan Stenberg (Yngve Dahlberg) – en fumlig och tveksam person, nervös trots hejdlös framgång. Vincent Grahl spelar Simon, den brunstige, matlådepackande fritidsledaren på vikariat som trånar efter Mia (Emelie Strömberg), pjäsens Masja, som i sin tur porträtteras med självklarhet i en snusande lantbrukare – depressiv i sin obesvarade kärlek till August med både morgonrock, crocs och flaskan i hand. 

Yana Ross iklär Tjechovs berättelse 2025-slanget och referenserna därtill: Chat GPT, det konstanta refererandet till samtidskultur och just nu brinnande världskonflikter. Nutidsadapteringen är underhållande i sig och görs relevant genom det brokiga persongalleriets sylvassa rolltolkningar. Stelheten blir ofta humorn – den är subtil, fnissig och finns i mellanrummen. Men nutiden riskerar också att hämma den Tjechovska tristessen. I ett uppkopplat 2025 där ingen någonsin har tråkigt blir konflikten diffus och kärleken tappar laddning. De mänskliga relationerna slutar vara akuta i den ständiga påminnelsen om tillgängligheten till omvärlden. Mantrat om att de ska resa hem till staden, att ”vi ska åka nu, nu ska vi åka” upplevs aldrig riktigt som det hot som en gång fanns på 1800-talets ryska landsbygd.

Ambitionen att placera berättelsen i en lokal kontext, framkallat av de svenska folkdräkterna, snapsen, lantbruket och de piffiga midsommarkransarna innebär inte heller en självklar igenkänning. I ljudbilden finns nyckelharpor, fågelkvitter, ABBA, Robyn och referenserna till det svenska tenderar ofta att upplevas lösryckta.

Desto vassare blir denna Måsen när Ross regi låter samtalen stå i fokus, något som bidrar till ett finstämt samspel i ensemblen. Långa stunder av tystnad och skådespelarnas precisa leverans av dialog skalar bort omkringliggande frågetecken om tid och rum. En höjdpunkt är den unga aspirerande skådespelerskan Ninas (Nora Sadayo) monolog i Augusts immersiva hörlurs-pjäs. Ensemblen ligger utspridd på scengolvet som stjärnor på en natthimmel och bär tillsammans monologen genom att fylla i varandras meningar. ”Människor, lejon, örnar, rapphöns.” I slutscenen delar de återigen på Ninas monolog mellan symmetriskt utplacerade mjölkkannor – precis där de själva legat för två timmar sedan. Samtidigt tar August sitt liv, hans konst har inte längre något syfte. Självmordet blir ett koreografiskt flimmer där hela ensemblen med ökad intensitet förkroppsligar det djuriska i människan.

Kärnan i berättelsen blir meta-diskussionerna om teater-kritik, där August fungerar språkrör för den unga generationen aspirerande konstnärer som ska ompröva konstens former och själva får kväljningar av elitism och inbördes beundran. August undrar om dagens teater inte bara är ”En massa vita människor som berättar om saker de aldrig själva upplevt?”. Här fastnar publikens skratt i halsen och pjäsens molande fråga om scenkonstens plats blir brinnande aktuell. 

Pjäsen innehåller många pärlor till scener och ensemblespelet håller rakt igenom hög nivå. Yana Ross är mycket smidig i metaforerna till måsens varat och den inre friheten, men efter tre timmar av svensk landsbygd, silospån och mjölkkannor lämnas jag fortfarande undrande över vad den lokala kontexten egentligen bidragit med. 

Måsen spelas på Göteborg stadsteater 26/10 till 13/12