Trendrapport från Tempo dokumentärfestival
Den 3-9 mars är det återigen dags för Tempo dokumentärfestival. Årets öppningsfilm heter Yalla Parkour (2024), regisserad av Areeb Zuaiter. Med den sätter Tempo tonen för resten av festivalen, med ett återkommande fokus på konflikt och flykt. Programmet har dock naturligtvis ett brett utbud med olika filmer på olika teman. Framförallt är det officiella temat något helt annat, nämligen fiktioner. På Tempos egen hemsida hittar vi följande beskrivning: “Hur kan vi använda hybrida berättelser för att belysa verkliga händelser och fenomen? När slutar något att vara dokumentärt? I en tid präglad av lögn som politiskt verktyg, sociala mediers fokus på yta och den artificiella intelligensens intåg i både konst och vardag är begreppet ‘fiktioner’ högaktuellt.”
Detta är något som speglas i årets hedersgäst, Péter Kerekes, som är en slovakisk filmskapare vars filmer glatt dansar fram och tillbaka i ett frågande gränsland mellan vad som egentligen är “på riktigt”.
Med det sagt så är läget i världen tydligt i programmet och jag tycker mig skönja en helt annan trend. I öppningsfilmen Yalla Parkour besöker vi Gaza och finner glädje i ruiner och möter en problematik av att drömma sig bort, och att både drömma sig framåt och bakåt beroende på ens ursprungsplats.
Går vi vidare i programmet får jag också bevis på att närhetsprincipen är verklig. Du kan väl höra av dig är en film i deras New Doc-program där regissören Amanda Leissner följer sin bror via telefonen, från trygga Sverige till frontlinjen i Ukraina – likt det sätt vi alla följer krigszoner runt om i världen. Även om krig och lidande är en konstant i världens historia tror jag att det finns ett ökat behov av att se dessa historier och bearbeta dem tillsammans.
Med dagens ständiga tillgång till sociala medier, alltså filmer direkt från platserna i fråga, har vi ett konstant flöde av råmaterial, medan vi på en filmfestival nås av ett kurerat innehåll. Varje film ger oss mer än ett lösryckt klipp eller en kortfattad nyhetsbevakning – och jag hoppas att publiken ser att det finns ett sant värde i att låta någon tala till punkt, att berätta en berättelse med ett högre produktionsvärde och större eftertanke än vad en snabb iphoneskildring kan ge.
Tempo visar att de har fingret på pulsen när det gäller publikens behov av att se konflikt på den stora skärmen. Kanske övertolkar jag allt detta baserat på min egen weltschmerz och behov av att hantera en värld i kaos, men i så fall får jag väl bara tacka och ta emot. Om inget annat så kan jag också rekommendera andra att bege sig till Tempo eller ta del av online-utbudet på Draken film. Det kanske inte botar oron över världen, men kan åtminstone ge något mer – styrka, hjälp att hitta sin egen plats i kaoset och en påminnelse om mänsklighet i en värld som ofta känns obönhörligt rå.
Det har alltid krigats mycket, men visst har det kommit oss så mycket närmare? Ett annat exempel ur programmet är Dennis Harvey och hans kortfilm The New Policy Regarding Homeless Asylum Seekers som handlar om flyktingars situation i Irland. Filmen är en uppföljare till The Building and Burning of a Refugee Camp som nyligen vann en Guldbagge för bästa kortfilm.
Sverige skildras också med filmer i programmet som Är det här en plats att gro på som utforskar medmänsklighet, integration och vårt eget ansvar. På ett liknande tema vill jag även rekommendera Den sista anhalten, en film som skildrar verkligheten på ett så kallat lågtröskelboende, något som nyligen aktualiserats i Uppdrag granskning.
Temat för årets Tempo är fiktion, ändå är programutbudet den mest nyanserade sammanfattningen av världsläget jag sett på länge. Det enda som saknas är en exposé om Elon Musk, men vet du vad – det klarar jag mig nog utan. En sådan kommer säkert om högst ett par år ändå. Tempo får 10/10 av att ta tempen på läget i världen och läget i mig.
