Dennis Harvey: ”För oss är tanken att någon är illegal galen”

Två timmar innan nordiska premiären av I Must Away på Bio Göta träffar jag Dennis Harvey, regissör, på Humanisten. Han kommer från Irland men bor idag i Stockholm och talar gärna svenska men kan även göra sig förstådd på spanska. Blickandes ut genom fönstren över de snötäckta buskagen runt näckrosdammen ger Dennis ett artigt intryck.

– Ni har väldigt vackra kyrkor här i Sverige, påpekar Dennis som är uppvuxen både med den katolska och protestantiska kyrkan på Irland.

Dokumentärfilmen I Must Away, som tagit honom lång tid att färdigställa, skildrar människa och migration i en globaliserad värld.

– Filmen sträcker sig över åtta år. Själva klippningen blev färdig precis innan årsskiftet. Jag har varit i kontakt med alla som är med i filmen under hela tiden. Vissa av dem skulle ha kommit hit för att vara med på premiären, även premiären på Dublin Film Festival nästa vecka, men vissa kunde inte eftersom de behöver söka visum trots att de flesta har uppehållstillstånd. Det är en sjuk mängd pappersarbete, alltid.

Dennis talar varmt om Mumblecore, en amerikansk rörelse inom independent-film under tidiga 00-talet. Filmer som Funny Ha Ha (2002), Dance Party USA (2006) och Quiet City (2007) produceras med hjälp av amatörskådespelare, videokameror och karaktäristisk dialog.

– Jag pluggade filmvetenskap i Dublin, den akademiska delen. Men det var under det tredje året som jag insåg att jag själv ville skapa filmer. Jag fann mycket inspiration från filmer inom Mumblecore. De sprang runt och gjorde filmer med videokameror i handen och hela den rörelsen var väldigt speciell för mig, jag kände att; kan dem så kan jag. Under mitt andra år på universitetet var jag utbytesstudent i Sevilla, det var där jag lärde mig spanska och började resa runt. Must Away som dokumentär startade under min första kväll i Madrid när jag träffade filmens huvudpersoner av en ren slump.

Under hela filmupplevelsen befinner vi oss ständigt på resande fot. Från Santiago till Stockholm möter vi fyra människor som alla ryckts från sina hem. Hashem från Bangladesh, politikern som tvingats lämna landet efter ett maktskifte. Alicia, som hamnat i skuld och behövt lämna Peru för Chile. Vi möter även Ali, som fått ett nytt liv i Sverige efter flykten från både Iran och Afghanistan. Karaktär nummer fyra blir, när finanskrisen slår till med full styrka mot Irland, den kringflackande Dennis själv.

– Irländare har alltid utvandrat, alla generationer här har varit med om en eller annan våg av migration. Jag hade precis blivit färdig med skolan när bailout-krisen slog till, jobbutsikter inom det jag ville arbeta med – media och film – blev blott ett skämt. Jag fick lämna Irland och försöka bygga upp ett nytt liv någon annanstans.

 Han kallar sig för demokratisk socialist men ser ingen anledning att kalla arbetet med filmkollektivet Noncitizen för politiskt – det handlar, menar Dennis, enbart om basala mänskliga rättigheter.

– Framgångssagan av irländska invandrare har alltid lyfts som vår stolthet – vi kom till England och byggde tågrälsen, vi kom till New York och byggde Empire State Building, vi fick en man i Vita huset – men nu när människor flyr eller vill ha ett bättre liv säger Irland, med så många andra länder, nej. Så många politiska partier och krafter ljuger idag om migration. Att det är ett hot mot europeiska värden – bullshit. Migration har alltid varit ett mänskligt tillstånd, människor flyttar på sig och kommer alltid att göra det. Folk lider under ojämlika ekonomiska system. Ingen vill lämna sitt hem. Noncitizen är min familj här i Sverige. Det är ett filmkollektiv som gjorde filmer och verk om migration, men blev besvikna över att diskussionen alltid bara handlade om det tekniska, kameralinser och praktik. För dem, för oss, var ämnet och politiken det viktigaste. För oss är tanken att någon är illegal galen.

Det är med klart blandade känslor som han talar om Irland, landet han älskar men tvingades lämna. Han talar varmt om uppväxten och minnena med sin mormor, som I Must Away dedikeras, på landsbygdsbyn men uttrycker samtidigt sorg.

– Irland har aldrig haft en vänsterregering. Vi hade aldrig något miljonprogram. Sedan femtiotalet har den irländska ekonomin varit baserad på investeringar från företag utomlands som slipper betala högre skatt. När jag föddes var det olagligt att vara homosexuell i Irland, inte bara olagligt att gifta sig utan att vara gay. Idag har läget förbättrats i vissa sociala frågor och det är fantastiskt, men det är bara halvsegrar eftersom det orättvisa tunga ekonomiska systemet förblir.

Hur röstar en socialist på Irland?

– Jag röstar på People before Profit, de är socialister och kunde etablera sig i det politiska landskapet efter den ekonomiska krisen när vi på riktigt insåg vilken casino-ekonomi som verkligen präglat Irland. Jag kampanjade även för Sinn Féin eftersom jag är anti-imperialist, jag vill att Storbritannien ska lämna Irland eftersom jag tror uppriktigt att de glömt att de är där.

Hur tror du att publiken kommer reagera på filmen?

– Jag hoppas att publiken skrattar men även att publiken gråter. Att de reflekterar över sin position i livet, hur skört livet är. När man arbetar med odokumenterade människor, som utnyttjas och saknar säkerhet, finns det hela tiden moment av ren olycka men även ljus, solidaritet och mänsklighet och faktiskt humor.

Dennis Harveys debut på Göteborgs filmfestival är en lika politisk som personlig skildring av den sköra gemenskapen människor delar med varandra i kölvattnet av pågående flykt och global migration. Livsöden som korsas, kastas runt och försvinner i en global värld med en otydlig framtid. Frågorna vi lämnas med är lika berättigade som aktuella. Vad gör det med en människa när hon rycks från sina rötter och får sin historia omskriven? Vad händer med en människa när det temporära blir den permanenta livssituationen?

Text: Edward Langert