Tre guldkorn på Bio Aspens livescen
Sommarfestivaler, trängsel i oändliga folkhav och skymd sikt i all ära, men det är på de små konserterna jag trivs som bäst. Ofta blir det så att ju mer man tar bort från det klassiska konsertupplevelsepaketet, desto mer fokus läggs det på artisterna själva. Det är därför jag finner mig själv på Bio Aspen i Aspudden en spöregnande torsdagskväll. Den trivsamma, femtiotalsaktiga lokalen blir ett välkommet skydd undan syndafloden, inte minst då det idag ska bjudas på livemusik från tre gånger alltför underskattade Stockholmsakter.
Först ut är En skugga. De beskrivs som som “ett popmusikprojekt under lös ledning av Nathan Dufva Carlén”. Löst kan man dock inte anklaga deras sound för att vara – med gitarrer, synt och trumpet utgör de en brokig men sammansvetsad orkester. De bildar en vacker fond åt de fyndigt rimmande texterna, som är fulla av kreativa fraser och går perfekt ihop med Dufva Carléns expressiva sångröst. Dessa låtar, som till stor del är från albumet Livet utspelar sig på buss- och tågstationer, ofta nattetid, och innehåller lika delar vemod och hoppfullhet. Pricken över i:t är trumpeten, som verkligen skänker en bohemisk kammarpopdimension till det hela.
Efter En skugga är det dags för Leo leone, singer-songwriter och affischpojke för nystartade skivbolaget Årsta skivakademi. Han river igång med Sista isen, en bluesdänga från det kommande albumet. Bandet, berättar han, är folk han spelat med sedan tonåren, och det hörs verkligen på det otroligt tajta sound de får till. Därefter får vi höra nya singeln Å vad synd, inspirerad av en återkommande dröm. Det drömlika är även något som tar sig uttryck i musiken – glittrande gitarrer får glida fram över en svävande synt till ljudet av Leos mjuka, nästan drömska stämma.
En annan höjdpunkt är den olagligt trallvänliga Ljudet av en klocka från fjolårets debutalbum Toppbrand 2018, vilken blandar lekfullhet med slående rader som “Ljudet av en klocka / Och drömmens ljus som kanske slocknar”. Avslutar gör Leo med Ängel i taket, en eterisk och poetisk singel från tidigare i år. Verserna bär en avspänd men elegant loungekänsla – som en långsam dans i neonljus, vilket gör att den subtila övergången till den minst sagt änglalika refrängen verkligen tar en på sängen. Genomgående för hela framträdandet är hur uppriktigt och okonstlat det blir. Man ser verkligen inte bara en artist, utan en hel person. Jag slås av känslan av att få andra artister känns så självutlämnande.
Den ursprungliga anledningen till att jag tog mig hit stavas Johanna Svensson, en artist som debuterade med EPn Vatten och sång 2021 och sedan dess har släppt en handfull singlar. Hon kliver på, och får Leo leone med band som uppbackning. Varför jag har sett fram emot detta så mycket? Johanna Svensson har nämligen vad som mycket väl kan vara Sveriges bästa sångröst. För den som hör henne för första gången kan den nog te sig avig, som att hennes ord skär sig mot musiken, men faktum är att denna avighet snabbt visar sig vara något otroligt vackert. Varje stavelse uttalas med sådan självsäkerhet och dynamik att man rentav bävar inför den. En kompis liknade en gång hennes röst vid det sätt barn sjunger sånger på i Astrid Lindgren-filmer. Det finns onekligen något barnsligt lekfullt i hennes musik, en sorts blåögd självklarhet som skänker hennes ord sådan väldig kraft. Som med de flesta musikaliska kvaliteter blir detta bara ännu mer intensivt och uppenbart live.
Efter att ha inlett med den ouvertyrlika Stormens öga skämtar Johanna om att hennes outfit påminner om Aladdin, och framför sedan en låt inspirerad av Arabiska natt ur Disneyfilmen. Vidare framförs bland annat Ramses och Moses, en hyllning till syskonkärlek där hennes röst återigen når nya, storslagna höjder. Aftonens sista låt introduceras med en liten twist: första versen är densamma som sista, så lyssnar publiken ordentligt i början kan de sjunga med när den kommer tillbaka på slutet. Det blir så kvällen avslutas, med allsång i hela biosalongen. Jag får gåshud, både av hur fantastisk musiken har varit, men också för att så många fler förtjänar att höra den. För mig har Johanna Svensson kommit att representera en av världens stora orättvisor, nämligen att de som faktiskt förtjänar de största scenerna alltför sällan står på dem.
Är det något man ska ta med sig från kvällen är det att det kan krävas en del sovrande för att hitta de riktiga diamanterna, men rätt som det är sitter man där och lyssnar på tre kriminellt underskattade akter. Visst, det kanske inte blir ett extatiskt dansgolv inne på Bio Aspen, man sitter ju trots allt nedsjunken i en biofåtölj. Men det man istället får är en intim och jordnära stund av full, odelad uppmärksamhet, och man kan låta sig uppslukas av såväl texter som musik. Lita på mig när jag säger att det är de stora ögonblicken i de små lokalerna som räknas.
