Torvald – en tripp ner i det manosfäriska kaninhålet
Torvald Helmer – känd som den förtryckande maken i Henrik Ibsens Ett dockhem, från 1879 – bjuder in till gästabud i pjäsen Torvald (regi Ibrahim Fazlic). Publiken är intet ont anande om galenskapen som väntar när vi tar plats vid festbordet på Turteatern. Det här är ingen vanlig monologföreställning, utan en sammankomst i stil med den galna tebjudningen i Alice i underlandet. Vår värd (Harald Kolaas) är dock ingen galen hattmakare, utan en vit, heterosexuell, medelålders cisman, utan funktionsvariation, från det övre skiktet av medelklassen. Eller – låt oss vara ärliga – några snäpp över det övre skiktet av medelklassen.
Vi servas vin av en butlergestalt i metallica-t-shirt och potfrilla (Eilif Fjeld). Bordet dignar av färsk frukt, charkuterier och mumsmums. Överdådiga blomsterarrangemang och kandelabrar samsas om utrymmet med porslinsfigurer och tennfat – tänk er ett barockstilleben, men med touch av gillestuga! Torvald själv tronar på bordets kortsida och håller låda kvällen igenom. Han är less på att bli utmålad som teaterhistoriens största misogynist. Nu är det hög tid att han får lägga fram sin sida av historien och han tänker faan inte be om vårt samtycke.
När Torvald börjar mala på om felen i woke-samhället, grips jag av panik. Fuck, jag är gisslan hos en monologiserande gubbe! Det är illa nog att emellanåt bli bordsdam åt gaggande gubbar i släkten, men att som teaterpublik behöva lyssna på det här svamlet, det tar priset.
Men Torvald (eller kanske föreställningens regissör) känner sin publik. Han riktar sig direkt till mig och påtalar mitt uppenbara missnöje. “Jag vet att du inte vill lyssna på vad jag har att säga”. Härnäst anklagar han mig för att tro att världen skulle vara mycket bättre utan honom och hans gelikar. “Om jag dog, skulle patriarkatet dö med mig, inte sant?”. Men kan jag svara på en fråga – hur hade mitt liv sett ut om inte män som han hade gett mig mina rättigheter? Konfrontationen är totalt avväpnande, och jag sitter som på nålar inför vad som ska komma härnäst.
Ju längre vi faller i det manosfäriska kaninhålet, desto mer hypnotiserad blir jag av Torvalds klagosång. Han är less på att bli förminskad, föraktad, förlöjligad av den unga, förment fördomsfria generationen. Han sörjer generationsgapet, som förstör möjligheterna till en nära relation med sina barn. Han längtar efter att bli lyssnad på, frågad om råd, värdesatt. Jag inser att det sociala paradigmskifte som har skett sedan Ibsen skrev Ett Dockhem, inte har påverkat den manliga könsrollen nämnvärt.
För oss nordiska gäris, ickebinäris och gaykillar har de sociala rollerna genomgått en radikal utveckling sedan 1897. Men för Torvald – den vita, hetrosexuella cismannen – har de senaste 129 åren inte inneburit någon större rollutveckling. Han förväntas fortfarande göra karriär, ge familjen ekonomisk stabilitet, vara beredd att dö för fosterlandet om krisen eller kriget kommer, och allt detta utan att någonsin låta sig övermannas av starka känslor, vare sig ilska eller sorg. Livet blir inte lätt för männen som misslyckas leva upp till kraven.
Den defekta moderna mannen tar i föreställningen gestalt i Eilif (butlern i metallica-t-shirt som jag nämnde tidigare). I ett hörn av scenrummet ugglar han i sin saccosäck, med en burk Monster i ena handen medan han sköter föreställningens ljud och ljus med den andra. Då och då smyger han fram till festbordet för att fylla på vinet eller truga oss gäster att ta backning på charken. Han är en blyg gestalt, alldeles för socialt awkward och ohunkig för att någonsin lyckas swipe:a sig fram till kärleken på Hinch. När Torvald når crescendot i sin monolog har det till en början gemytliga gnället om snowflakes eskalerat till en chauvinistisk hat-agitation. Eilif förtjänar upprättelse, ja, hämnd på kvinnorna som har fått honom att känna sig obetydlig.
Torvalds mancave är, likt Underlandet, en plats präglad av galenskap. Vi är alla galna här – jag som publikmedlem blir lika galen på Torvalds självömkande, som jag är galen i Harald Kolaas burdusa gestaltning av honom. När ridån gått ner tumlar jag ut ur Turteatern med blandade känslor, precis som jag tänker mig Alice när hon föll tillbaka ut ur kaninhålet. Jag är lättad över att ha tagit mig igenom galenskapen oskadd, men känner vemod över att det vansinniga äventyret är över.
Torvald gästspelar på Turteatern till 3 maj
