Tora Anderssons debut känns äkta och ohämmad

Svårigheten i att yttra ett trauma växer i proportion till dess gravitet, vars tyngd kan passera en gräns där uttalandet blir en vulgär banalitet när tystnaden redan talar för sig själv. Tora Anderssons debutdiktverk tar något vasst drar det mot kindhuden skildrar just en sådan händelse. 

Jag gick blint in i denna läsning, vilket var till min fördel. Tack vare detta fick jag uppleva uppdagandet av verkets centrala händelse naturligt, varför jag kommer att lämna den osagd. Skildringen ger ett äkta, ohämmat och personligt intryck. 

Diktverket är uppdelat i fem delar, varav de fyra första består av fragmenterade barndomsminnen som oscillerar kring och sakta närmar sig denna familjetragedi, medan den femte delen skildrar diktjagets psykologiska förödelse till följd av denna. Återkommande motiv är stranden, blöt och cementlik sand, sammanflätade fingrar, barndomslekar, moderliga kyssar. 

"vi gjorde inget med en vetskap i luften
kyssarna stämplades in i huden
när hon kysste våra pannor hackade våra tänder
och dom hackade som dom hackade"

Samtidigt som diktverket arbetar på ett personligt plan berör det en allmänmänsklig tematik, i synnerhet i relation till moraliska kval och kognitionens mysterier. Oskuld ställs mot skuld, barnasinne mot vuxet minne, närvaro mot avsaknad, det medfödda mot det inlärda, vetskap mot föraning, jagets permanens mot dess förgänglighet, vad som hänt mot det som kunde vara. Dessa komplexa och svårgripbara ämnen behandlas väl genom diktjagets självrannsakan, där det är känslan som dessa frågor vållar som skildras. Stundom händer det dock att dessa frågor allt för explicit läggs framför näsan på läsaren, när de redan innan smakfullt behandlats rent lyriskt.

Dikterna är skrivna på fri vers med en fullständig avsaknad av versaler och en partiell avsaknad av interpunktion. Läsningen upplevs som ett strömmande i ett raskt tempo framåt, något jag upplever som en av de stora formmässiga styrkorna.

”och även barnahanden, barnaleenden barnalena handen händernasprang. alltid efter alltid trånande”

Avvägt mot detta återfinns frekventa breda blanksteg och plötsliga sidbrytningar som uppmanar till ett mer nära beskådande. Däremot tycker jag att dessa två grepp arbetar mot varandra, där jag i hasten sällan stannade upp för att närmare betrakta en passage. Å andra sidan samverkar blankstegen väl med tematiken, som tomrum återspeglande avsaknad och det outsagda. 

Tora Andersson har skrivit en lovande debut som är lika gripande under första läsning som den andra, där man ständigt sveps med i diktjagets svallande smärta. 

Text: Emilio Vascós Palacios