Tonläget i valupptakten skrämmer mig
Vanligtvis ser jag med tillförsikt framemot ett valår. Jag är uppvuxen i ett hem där politik ständigt var på tapeten, från lättsamma diskussioner vid middagsbordet i mellanstadieåldern till livliga debatter i vardagsrumssoffan i övre tonåren. Åsiktskorriden var bred och man tilläts tycka vad man ville, så länge man kunde argumentera för sin ståndpunkt. Politik har i någon mån alltid varit intressant, och framförallt roligt – det har varit spännande att se var opinionens vindar blåser och hur de kommande fyra åren formar landet på lokal och nationell nivå. Nu känner jag inte så längre.
Jag har aldrig känt mig så oönskad i Sverige, landet där jag är född och uppvuxen, som jag gör nu. Jag har i viss mån alltid vetat om att min blotta existens i detta avlånga land är villkorad – på vilket sätt vet jag inte, men känslan har alltid funnits där, naggandes i bakhuvudet som en dålig dagen efter-huvudvärk.
När jag i min dumdristighet tar mig till den nionde kretsen i helvetet, även kallad Facebook, möts jag av en avhumaniserande retorik som jag, om än naivt, trodde att vi lämnat bakom oss. Som den pragmatiker jag är borde jag kanske ta tillfället i akt, minska min skärmtid och bläddra i Herman Lundborgs Svensk raskunskap, Alva och Gunnar Myrdals Kris i befolkningen eller kanske Gunnar Dahlbergs Arv och ras. Innehållet hade i mångt och mycket varit detsamma, men jag hade åtminstone vilat mina ögon och fått upp mina siffror på Goodreads.
Ändå upplever jag mig som tursam. Jag bryter inte (min svårplacerade skånska räknas inte) och jag klär mig “propert” (Gucci-kepsar är för pråliga), men framförallt tillhör jag inte den grupp som jag upplever får utstå mest hat. Min framlidne far var muslim, om än mest när han kände för det – min mammas kassler var favoriträtten och den avnjöts allt som oftast med en kall öl eller ett glas vin. Islamistsympatierna och kalifatdrömmarna lyste med sin absoluta frånvaro, men i dagens samtalsklimat tror jag inte det hade spelat någon roll: blotta misstanken om att han eventuellt skulle befinna sig inom en tiometersradie av en bönematta hade stämplat honom som en cancersvulst på den svenska samhällskroppen och ett hot mot rikets säkerhet.
Jag tänker ofta på hur han hade behandlats om han fortfarande varit i livet, men mest av allt är jag glad över att själv inte vara muslim. Jag känner mig redan som en missfärgad belastning med mitt finsk-gambiska påbrå och jag kan inte tänka mig hur det hade varit om jag hade vänt huvudet mot Mecka. När uppryckandet kommer kan jag hänvisa till mitt dopbrev och säga att jag visst har gjort rätt för mig och bör betraktas som en del av den svenska gemenskapen.
Finland, ja. I något gudsförgätet kommentarsfält på Facebook får jag till mig att det inte finns några olikheter de nordiska länderna emellan – det heter att “vi är nordmän, nordens folk. Här är det ingen skillnad på folk från Danmark, Norge, Finland och Sverige. Länderna står på samma grund och har lika värderingar.”
Jag ställer mig frågande till hur länge denna bedårande syskonkärlek egentligen har pågått. När mamma kom till Sverige på 80-talet efter några års studier och arbete i Tyskland var tongångarna annorlunda. Finnar betraktades som ett primitivt och alkoholiserat släkte från öst, ett folk som alltid bar kniv och tog svenskarnas jobb. Jag tänker på mamma, på den historierevisionistiska Facebook-kommentaren och skattar mig lycklig över att åtminstone hälften av mig numera är välkommen i Sverige – var den uttalat sämre hälften ska ta vägen återstår att se. Läser jag kommentarsfälten så är det till landet Afrika, och helst med samma gummibåt som jag tydligen tog mig hit i.
Årets valupptakt lämnar mycket att önska, men mest av allt önskar jag att jag hade kunnat få känna att jag hör hemma.
