To Hold a Mountain är en av de vackraste dokumentärerna någonsin
Efter en snårig historia, i synnerhet efter Jugoslaviens fall, lämnade Montenegro sin sammanslutning med Serbien, och fick 2006 tillbaka sin självständighet. År 2017 ansökte landet, under ledning av Milo Dukanovic, om att gå med i NATO, och 2019 beslutade regeringen att inrätta ett militärt övnings- och artillerifält vid berget Sinjajevinas platåer. Till följd av detta beslut började flera lokala boskapsskötare och miljöaktivister tillsammans med internationella auktioner arbeta för att bevara den biologiska mångfalden i området, innefattade flera tusen hektar mark.
Det är mot denna bakgrund dokumentären To Hold a Mountain tar avstamp, mer specifikt på Mileva ”Gara” Jovanovićs gård bland kor, katter, får och getter där hon bor med sin dotter Nada, som egentligen är hennes avlidna systers dotter.
Utöver de geopolitiska spänningarna ligger Nada och hennes föräldrars berättande som ytterligare ett lager i narrativet. De intima scenerna mellan mor och dotter skapar en genuin värme med kvinnors historia i centrum: kvinnlig vänskap och omsorg, absolut, men också kraften att bryta ner patriarkala strukturer och skydda naturen. På sin häst sitter Gara och ropar ”Jag är fortfarande här!”, medan militärens helikoptrar flyger förbi. Hennes styrka påminner mig om min farmors, som även hon arbetade på en bondgård i sin ungdom. Vi kan kalla det feminism, dekolonialitet, men någonstans är det för genuint för att cementeras av akademiska termer som börjat urvattnas. Vad jag menar med det är att Garas kamp är en mer radikal politisk aktion än liberala universitetsmiljöer eller andra institutioner, där termer som dekolonialitet snarare landar i någonting metaforiskt.
To Hold a Mountain är bland de vackraste dokumentärfilmerna jag någonsin sett, och Jovanovićs är mer än inspirerande både i sättet hon tar han om sin dotter, och sättet hon kämpar för att hon och de andra bergsinvånarna ska få leva kvar.
Den absolut finaste scenen från filmen är när Gara och Nada vandrar med en skottkärra över bergen för att söka efter sin svarta ko, Flores, som just har fått en kalv. När de väl hittar Flores ligger hon bredvid sin skadade kalv, vilken de lägger i skottkärran och tar till fjöset. Flores oro och följande förlust av sin kalv speglar moderskapet i relation till både Gara och hennes syster, vilket säger allt om filmen – hur kvinnoliv inte begränsas till människan, utan också djuren och vår ”moder jord”, inklusive den enorma kärleken mellan mor och dotter. Som Gara uttrycker det: ”Jag är Sinjajevinabergets dotter.”
NATOs upprustning den senaste tiden är ett faktum, där vi i Sverige nu har samma skyldigheter som övriga medlemsländer, vilket svenska folket inte hade något att säga till om. Det omtalade DCA-avtalet ger det ständigt krigshetsande USA – som har genomfört militära interventioner och attacker i minsr 30-40 länder sedan andra världskriget – tillgång till 17 svenska militärbaser, där delar av dessa reserveras exklusivt för dem. Dessutom har nu USA tillgång till svenska flygplatser och rätt att lagra material här, inklusive att stationerade soldater har immunitet mot svenska lagar. Med andra ord skulle jag säga att avtalet kränker Sveriges självständighet, och militariseringen står i direkt kontrast till bevarandet av naturen.
Det filmen på så sätt ramar in är olika former av våld. Staters och militärens våld mot naturen, liksom det förtryck som präglar arbetares – och i synnerhet kvinnors – livsvillkor speglar i grunden samma förtryck som Gara skyddar Nada ifrån. Bergen, precis som invånarna i den lilla byn, bryr sig egentligen inte om geopolitiska strategier eller landsgränser. Således visar filmen hur makt faktiskt fungerar: en materiell kraft av förstörelse som absorberar allt i sin väg för att ge plats åt våldets infrastruktur. Mot det står inga floskler, utan en urgammal praktik och kompromisslös nödvändighet – att vägra flytta på sig.

