Musikvärldens kanske mest disciplinerade poptjej är tillbaka. Tinashe har gjort ett album nästan varje år sedan 2014 och nu har hon släppt årets upplaga; Popstar. Förra året var ett superår för den amerikanska sångerskan, låten No Broke Boys var exakt överallt och hon var dessutom med på remixen av Charli xcx B2b där hon besjöng sin välförtjänta framgång.
Jämfört med hennes tidigare åtta album är detta hennes modigaste och mest ambitiösa. Albumet är välkomponerat med fylliga och komplexa produktioner. Låtarna flyter vackert in i varandra likt ett maxat DJ-set som bjuder både på dans, gråt och vacker sångakrobatik. Det är tydligt att Tinashe är inspirerad av den kulturella zeitgeisten med klubbig danspop, däremot känns det varken tröttsamt eller gjort – självsäkert visar hon att det går att göra ett albumkoncept som både passar in och sticker ut. Man hör även tydliga influenser i låtstrukturer och albumuppbyggnad från den klassiska poppen à la Britney Spears eller Rihanna. När man tänker att albumkonsten i princip är död i detta TikTok-samhälle visar Popstar den raka motsatsen.
Låtarna är delikat utvalda och täcker i princip allt man vill ha från ett album. Soundet är en graciös, maximalistisk blandning av Jersey club, hyperpop, funk, electro och acid house, men det finns även vissa låtar som sticker ut och går helt åt det andra hållet. I’d Rather Be Alone har en rivig elektrisk gitarr och klassiska R&B-trummor som ackompanjerar hennes hjärtekrossande sång. Flashlights är en lugnare, pianodriven låt, där Tinashe halvt rappar, halvt sjunger med vocal chops “I’m so sorry, always talk shit when I’m horny”. Heavy Weight avslutar albumet med en akustisk gitarr och naken, utlämnande sång. Halsen snörar ihop sig när Tinashe sjunger “I know everyone relies on me to keep it all together / And I’m killing myself tryna make it better / So I just work harder. I’m the oldest daughter”. En av albumets absolut starkaste låtar är Melatonin, redan när den släpptes som singel förstod jag att det här albumet skulle bli något utöver det vanliga. Den infektiösa refrängen, den tunga basgången och självsäkerheten från Tinashe gör denna låt nästintill perfekt. Låten är emblematisk för Popstar både i ljud och text; Tinashe har äntligen fått den uppmärksamheten hon förtjänar.
Tinashe håller lyssnaren hänförd genom att alltid välja något helt oförutsett musikaliskt, och hon väljer alltid rätt. Även det Arca-producerade öppningsspåret Sunglasses är oväntat – en perfekt blandning av två helt skilda världar. Nobody Wanna Dance Anymore är en käftsmäll med hårda syntar och lika hård attityd. Det var längesen man hörde ett så här intressant, välproducerat och överraskande album.
Tinashe har attityd, sexighet, lekfullhet, men kanske främst talang. Albumet är inte bara modigt och ambitiöst, utan tvekan är det också hennes bästa hittills. I blandningen av de olika perspektiven av hur det är att leva som en popstjärna, från det positiva till det negativa, känns Tinashe väldigt mänsklig och äkta. Hon är inte rädd för rampljuset, det gör henne snarare starkare.
