Popkvintetten Tigers nya album Musik för folk som inte gillar folk börjar med två smällar. Först kommer Lika dan, en varm popdänga med lite bett i. Varje instrument låter klart som en krispig vårmorgon – trummor och elgitarr som manar på ett förhoppningsfullt plinkande piano. Sångerskan Daniella Binyamins stämma är full av sårbarhet och längtan, och den härliga känslan av att någonting är på gång fyller luften. Pang. Alltid för alltid byter ut introspårets lätt rockiga undertoner mot syntar, diskogung, och melodier som fastnar som tuggummi under sulan: “Kan dricka lite mera vin, det här kan bli vårt Paris”. Det är som att Annika Norlins vardagsromantiska penna har gift sig med Veronica Maggios mästerliga poprefränger. Pang, igen.
Sen stannar albumet liksom upp lite. Väntar på moln och Varning för ras är trevliga låtar. Starka till och med, om du jämför med det mesta. Den förstnämnda är en fin duett med Andreas Mattsson, den andra en välkomponerad ballad med ett kittlande gitarrsolo som verkligen får ta sin tid. Allt är varmt och härligt producerat. Det är välskrivna, robusta poplåtar, men jämfört med den skyhöga nivå de två första spåren etablerar känns det som att albumet går in i en tidig svacka och tempot dras ner lite för mycket. Sen, efter ett kort, skört mellanspel, kommer de riktiga fyrverkerierna.
“130 genom juninatten, du luktar sommar och bensin” i en fullständigt oemotståndlig melodi. “Orkar du va vaken, några timmar till?”. Håret reser sig i välbehag. Era jävlar. Tiger hävdar själva att de försöker göra “Sveriges sorgligaste popmusik”, men inte fan finns det 60 mer euforiska svenska popsekunder från i år än de som inleder Rök och speglar? Refrängen borde göra andra svenska låtskrivare avundsjuka, rent av förbannade. Det låter som spänningen inför den första kyssen. Att sätta plattan i mattan mot horisonten och dansa i en solnedgång med personen du verkligen, verkligen hoppas känner likadant. Det är popmusik som gör en tårögt lycklig, likt ett barn som nyss upptäckt, ja, popmusik. Rök och speglar borde bli en svensk klassiker för de oändliga sommarkvällar man längtar efter nu när den första snön har fallit.
Efter det ångvältsmomentum som Rök och speglar piskat upp dundrar albumets andra halva förbi av bara farten. Kaoset bor granne med oss har ett fjäderlätt gung som man bara vill lägga sig och vila i en stund. Simon och Fredrik är en vackert autotunad uppväxtskildring om stora drömmar och att längta bort, med ett outro som skär rakt in i lyssnarens nostalgiska ådra utan ett enda ord. Flygplatsen är härligt trånande, retrodyrkande syntpop. Dröm är ett lågmält avslut som bara är helt okej, men det spelar ingen roll att Musik för folk som inte gillar folk inte går i mål riktigt lika starkt som det börjar.
Tiger gör verkligen det allra mesta rätt på detta album. Låtskrivandet är vattentätt och sprudlar av bra idéer, produktionen stabil som en klippa, men inte heller rädd för att ta ut svängarna och styra in i guppen. Låtarna är onekligen pop, men av den tjockt lagrade, genomtänkta, nördiga sorten. Ljudbilden är färgglad och inbjudande vare sig det rör sig om syntdängor eller akustiska ballader. Daniella Binyamin är en underbar sångerska som verkligen kommer nära, hon låter som en vän i sina vardagliga men skarpa observationer och förhoppningar.
Särskilt sorgligt är det aldrig, snarare alldeles underbart bitterljuvt och vemodigt – som den bästa svenska popmusiken så ofta är. När det är som bäst är det brutalt bra, och om Tiger kan fånga ännu mer av den beroendeframkallande pop-cocktail som rinner genom albumets allra bästa låtar kan de nå hur högt som helst. Men redan nu är det ytterst få svenska album i år som slår Musik för folk som inte gillar folk på fingrarna.
