Tidöavtalets poetiska motreaktion består av sex, våld och pitabröd

Under Bokmässan framförde poeterna Burcu Sahin, Merima Dizdarević och Athena Farrokhzad en poetisk motreaktion på Tidöavtalet. Kult Magasin gästade en uppläsning som växlade mellan fascistisk störtning till kuksugning, togs emot av skrattsalvor och härmande barn, och skapade en spirande känsla av uppror.

När poeterna Burcu Sahin, Merima Dizdarević och Athena Farrokhzad gick ut med att de skrev ett poetiskt svar på Tidöavtalet, spreds nyheten i svenska medier. Den tolv sidor långa dikten, med titeln Ööööverenskommelse för Sverige, hade efterfrågats av Lyrikvännen och publicerades i tidskriftens tredje nummer för 2023.

Det är ovanligt att lyriska tidskrifter får plats på kultursidorna, men något med dikten fick folk att reagera. Kanske var det den aktuella politiska satiren, bilderna av de tre poeterna klädda som politiker på Tidö slott – eller kanske samarbetet mellan de tre kända poeterna. Oavsett syns intresset i besöksantalet när poeterna läser upp dikten under Bokmässans helg. Uppläsningen, som arrangeras av Lyrikvännen och MALMÖTXT, nästan fyller den den avskilda scenen Rum för poesi – som annars agerar en tyst frizon med en blygsam mängd besökare.

Att läsa Tidöavtalet var som att bli översköljd av ett massivt våld, berättar Athena Farrokhzad.

– Man reagerar genom att vilja slå tillbaka i ett slags motvåld, med enorm aggressivitet, med enorm rädsla, med sin absolut mest skälvande lilla sårbara mänsklighet, och man reagerar också med en känsla av absurditet. För det är absurt! Det står så bisarra grejer som får konsekvenser för människors liv, säger hon i läsningens tillhörande frågestund.

– Det enda möjligheten för oss var att börja skratta åt det och finna glädje och njutning i det här angreppet. Absurdismen kändes som ett subversivt sätt, säger Merima Dizdarević.

Dikten inleds med att Burcu Sahin, Merima Dizdarević och Athena Farrokhzad upprepar bokstaven Ö. Ett utdraget ljud i fördummande ton. Det pågår så länge att ett litet barn i bakre delen av rummet börjar härma dem. De tre poeterna börjar skratta. Det gör de flera gånger under läsningen: täcker ansiktet med tidskriften och tar pauser för att samla sig. Man märker att de hade roligt när de skrev dikten.

Stämning och ton åker berg- och dalbana mellan seriös och drabbande till komisk och löjlig. Athena Farrokhzad beskriver en segregerad grundskola och att tappa sitt språk i brist på modersmålsundervisning jämte att Burcu Sahin förklarar att min mamma suger och gillar det. Politiker kallas för fascister och föreslås bytas ut mot “hajjis och papperslösa migrantarbetares avkommor”. Ibland framstår ordval som det allra första som dök upp när ett rim krävdes: politiker är röda, döda, störda – och Johan Pehrson är ett pitabröd. Revolutionen är ett samlag och ett våldsamt uppror, där även ilska och sorg ryms.

Utanför rummet har dikten tagits emot på olika sätt. Athena Farrokhzad berättar om reaktioner som klagomål på att all kultur är vänster (“att högern inte har tillräckligt många kulturarbetare – det är faktiskt inte vårt ansvar”), att texten kommer vara olaglig om några år (“så är det kanske”), och att de går för långt.

– Jag har en bestämd uppfattning om att vi går alldeles för kort, säger hon och fortsätter:

– Vi i vänstern, i någon sorts progressiv rörelse, är så otroligt tilltryckta och vana vid att svara på ett väluppfostrat sätt. De trycker upp sitt våld i vårt ansikte varje dag och vi svarar med forskning, konsekvenser och analyser och vår kunskapstradition. Men jag har en stark upplevelse att det är tid för något annat. Det är tid för könets svar, för gutturala motoffensiver.

Begreppet politisk satir har många kopplingar. Bland dessa finns: populär trend under 1700-talet (alltså daterad), Facebook-delade tecknade serier (pinsamt) och tv-programmet Svenska Nyheter (jättepinsamt). När Ööööverenskommelse för Sverige avslutas i ett upprepande “Vi störtar Tidö slott om vi ändå ska dö” har publiken suttit i ett dunkelt rum i 30 minuter och lyssnat på våldsförklaringar, sexskämt och barnsliga rim. Ändå känns det som om ingen tid har gått. Athena Farrokhzads, Merima Dizdarevićs och Burcu Sahins politiska satir är stark, skarp och energisk. Tillsammans får de en genre från 1700-talet, for better and for worse, att kännas alldeles exakt rätt i tiden.