Tiden blir trög och klibbig i Noréns postuma Communion

Ett vitt, avskalat, öppet rum. Svag pianomusik. Vita stolar, en beige soffa, en sjukhusbädd; en odefinierbar plats. Kanske befinner vi oss på ett äldreboende, en slutenvårdsavdelning eller platsen vid tidens slut. Ingen verkar helt veta, inte ens karaktärerna själva. Diffusa ansikten har projicerats på de vita, lätt överlappande tygstycken som avgränsar scenrummet. Ansikten tillhör de saknade; gestalterna på scen är de kvarlämnade. Passande för en urpremiär av en kvarlämnad pjäs. 

Communion var en av de tre pjäser som låg färdigskrivna på Lars Noréns skrivbord när han dog – en sorts hälsning från andra sidan som nu sätts upp på Göteborgs Stadsteater. Titeln är hämtad ur franskans ord för gemenskap, och det är talande för pjäsens innehåll: Här möts de utsatta och sjukas röster, de ständigt besvärliga familjerelationerna och de mer fragmentariska reflektionerna över tid och rum. Noréns gemenskaper. 

Det är en premiär rätt i tiden, som sammanfaller med årets bokmässas stora satsning på dramatik bara några 100 meter bort. Och det är på alla sätt en föreställning som tar vara på Noréns text, och låter den få inta kvällens huvudroll. Regissör Eva Dahlman förvaltar omsorgsfullt och stilsäkert Noréns arv. Pjäsen kallades ursprungligen ”musik”, vilket inte är svårt att förstå när man märker ensemblens rytmiska finkänslighet på scen (ingen nämnd – ingen glömd). Iscensättningen är inte rädd för orden, den gör poesin begriplig och låter texten få tala.

Dialogen är snabb, nästan mosaisk, präglad av upprepning, missförstånd och förvrängningar. Karaktärerna talar förbi varandra, om varandra, med varandra. Det är uppriktigt underhållande i sin absurditet och samtidigt hjärtskärande äkta när allvaret drabbar. Ensemblen bemästrar den svåra konsten att inte översvämmas av ordens inneboende känslighet, de spelar utan att överspela – och därigenom tillåter de publiken att drabbas i stället. Livet är hela tiden närvarande, en konstant rörelse i rummet som dock inte blickar framåt, snarare ned och in. 

Tiden är som en trög, klibbig och flytande substans. En flod som flyter genom föreställningen och inte lämnar någon oberörd. Minnesfragment dyker upp, glöms bort och återanvänds i ny form. Skådespelarna har fått en lekplats av längtan att veckla ut sig på. Avsaknaden har en påtaglig närvaro i människornas liv och skapar en djup, underliggande ström i texten som gör sig påmind genom ordlekar och felsägningar. Som när en av karaktärerna berättar om sin avlidne dotter som ”lekte i askan” i stället för sanden. Eller när det talas om att få vila och en karaktär plötsligt utbrister ”de trötta har ingen villa!”. Vi bevittnar det mänskliga samtalets sönderfall – eller kanske platsen där det första äkta samtalet kan påbörjas. En försonande plats. 

I det halvtråkiga, kliniskt vita grundljuset blir missmatchningen av scenografins färger tyvärr uppenbar. Här saknar föreställningen en aning stringens. Rummet gör sig bättre i den dämpade belysningen som inleder andra akten, en förkrossande scen där en av karaktärerna ligger hopkurad på sjukhusbädden och ser videos av sin dotter som är så oändligt avlägsen. Det är synd att ljusdesignern inte fått mer utrymme som i ovanstående scen. Projektionerna och det skrynkliga tyget framstår en aning billiga, som introt till en halvdålig sitcom från början av 2000-talet. Mot slutet framträder ansiktena från första scenen fram igen, nu i skärpa, och verkar förmedla nostalgi snarare än hopp. Här återvänder de; de saknade och de kvarlämnade. De vita tygen markerar en mjuk gräns mellan saknad och återförening, liv och död – ett rum som lämnar spår efter sig. 

Communion hade sin urpremiär på Göteborgs stadsteater 26 september och spelas till den 29 november