Kan man säga att ett album är kompetent? Kanske är The Weather Stations senaste album, Humanhood, lite som en perfekt konstruerad ”messy bun” – en vacker och ytterst kontrollerad konstruktion av kaos. Det är inte lätt att följa upp sitt magnum opus, särskilt inte ett sådant som 2021 års Ignorance. Artpoppigt, självutlämnande och konfronterande, blev det mångas stora favorit under ett år som bara kan beskrivas som underligt. Humanhood är en naturlig utveckling från Ignorance – ett jazzigt, virvlande systeralbum där frontpersonen Tamara Lindeman, likt Joni Mitchell, sjunger sparvliknande om sin egen briserande mänsklighet, ackompanjerat av melodiska, lösa arrangemang.
Albumet är mer än summan av sina delar, och det är svårt att se dess individuella låtar hamna på gemene mans dagliga spellista. Kanske för att det är nästintill omöjligt att lyssna på ett av spåren utan att vilja höra det som kommer direkt efter. Eller kanske är det för att Lindeman väver ihop en känsla snarare än ett narrativ och gör det med imponerande effektivitet.
Det finns de mer klara ”hitsen” (även om jag tvekar att kalla dem hits – kanske snarare mer diggbara låtar), som Mirror och Window. Snabba och rörliga, med takten som en snubbeltråd, rör de sig över trumhinnorna och kittlar hjärnan. Inget överdrivet, men de kräver omlyssningar. Faktum är att nästa låt lockar med sådan nödvändighet att det är svårt att motstå. Den övergripande känslan som möter en är ändå vilsenhet, rädsla och överväldigande intryck. Vilda saxofonjämranden, virvlande gitarrer och synthar som slingrar sig in i nästa låt skriker: ”Jag kommer snart spricka!”
Kanske är albumets stora akilleshäl dess egen forcerade begränsning till den inneboende känslan av kaos. Det blir helt enkelt lite väl poppigt. För faktum är att detta album, som praktiskt taget spricker i sömmarna av idéer, spiralerande ackord och dissonanser, hade kunnat vara ännu bättre om det vågat gå hela vägen och övergett kravet på melodi och nynnbarhet helt. I Neon Signs sjunger Lindeman om att desperat försöka hålla kontrollen över sig själv:
”Like a root in a ceiling drain breaking apart everything / I never knew it, I tried so hard to cut, to cut through it, ooh.”
Om låten kunnat löpa hela linan ut, fått förlorat sig själv innan den sedan klamrade sig fast vid klara 4/4-takt igen, hade tematiken om kontrollförlust och galenskap känts ännu mer inkorporerat i albumet. Trots det är Humanhood fyrtiofyra minuter av fantastisk jazzig pop. Lyssna en gång, och sedan igen. Och igen.
