The Watchmaker – rock n’ roll-projektet som trotsar de svenska filmoddsen

Att det idag är svårt att finansiera film är i stort sett vedertaget. Inte minst i Västerbotten där en regional filmfond lyser med sin frånvaro – något som grannregionerna försetts med. Långfilmen The Watchmaker är ett självfinansierat rock n’ roll-projekt som minst sagt trotsat de västerbottniska oddsen. Den är inspelad i Skellefteå med ett manus skrivet på tjugo dagar och en ljudmix som färdigställdes ett par veckor innan filmen för första gången mötte sin publik.

På Göteborgs filmfestival tas den emot med så högt tryck att ytterligare en visning sätts in. I ett av festivalens pressrum träffar jag tre av huvudpersonerna bakom filmen – producenten David Berglund, regissören Jonas Lawes och skådespelaren Otto Fahlgren, för att prata om hur det omöjliga blev möjligt.

– Jag är klockintresserad. Jag tittade ner på min arm och där föddes idén, säger producenten för The Watchmaker, David Berglund, om dagen i september 2024 då han kläckte den första idén till filmen. Film är dock inte något som David annars sysslar med. I Skellefteå är han mer känd som entreprenör och vd för ett antal konsultbolag, och med fem miljoner ur egen ficka valde han att satsa på detta projekt.

– Det var långfilm vi ville göra, och vi kände att det måste gå att göra. Hur svårt kan det vara?

I brist på egen filmerfarenhet mindes David hur han imponerats av ett gäng reklam- och kortfilmsprojekt signerade skellefteborna Jonas Lawes och Niklas Åkerlund, och vände sig till radarparet som skapat film ihop sedan tidigt 00-tal. Davids one-pager-idé mottogs “med öppet hjärta” av Jonas som kommenterar tilliten:

– David hade ett förtroende på mig, men förtroendet innebar också att jag skulle säga till om något blev fel. Så det är ett stort ansvar. Jag är helt medveten om att jag är bortskämd – ingen annan i Sverige har fått en David.

När jag träffar killarna på Hotel Draken har det bara gått en vecka sedan filmen hade sin världspremiär på Tromsø internationella filmfestival. Vi har hamnat kring ett konferensbord på hotellets trettioandra våning och en förväntansfull stämning har följt med i hissen hela vägen upp till rummet vi sitter i. Långt under oss kokar Göteborgs filmfestival där röda mattan hålls utrullad hela veckan och premiärvisningarna bokstavligen avlöser varandra.

Jonas gör som regissör för The Watchmaker sin långfilmsdebut. Att få visa filmen här på festivalen beskriver han som pirrigt, och Otto Fahlgren som syns i en av huvudrollerna håller med:

– Film generellt är så kul. När det handlar om tv så släpps ju något, alla ser det på varsitt håll och man kan läsa lite om det i efterhand. Det är ingenting i jämförelse med att sitta i en fullpackad salong och höra hur folk drar efter andan.

Med pengar från Davids bolag Blue Snow och ett litet stöd från Film i Västerbotten kom projektet att bli ett indieproducerat heistdrama. Filmen utforskar hämnd i formen av ett klaustrofobiskt kammarspel där en dyrbar klocka blir stöldgods och utlösande faktor för en mörk affär. Tidigt i processen loopades den ruttade och brittiske manusförfattaren Sebastian Secker Walker in och skrev manuset på drygt tjugo dagar – på engelska, för att därefter översättas till svenska. Skellefteåskådespelaren Otto berättar om ett öppet klimat där både han och medspelaren Olle Sarri fungerat som bollplank och varit drivande i manusändringar.

– Vissa saker kanske inte hade funkat på svenska, säger Otto och berättar att han efter en första genomläsning av manuset med casten ringt upp Jonas “typ tusen gånger” och haft tankar om strykningar.

Både Jonas och Otto beskriver projektet som “rock n’ roll”, och David instämmer med att saker och ting minst sagt gjorts utanför boxen – enligt honom mycket tack vare frånvaron av produktionsbolag där man sluppit ha “någon över sig”. Och visst har filmen och dess omständigheter blivit lite av en snackis på filmfestivalen. Jonas tänker att det kanske handlar om att folk är intresserade av hur filmen finansieras, och att projektet minst sagt sticker ut på den fronten.

– Vi har inte följt några ramar någonstans, utan gått vår egen väg, säger David, och är snabb att svara nej när han får frågan om huruvida tvivel funnits under processen.

– Jag har varit väldigt trygg och det är för att jag har ett så stort förtroende för Jonas och Nicke (som fotat filmen) – vi har som fått ihop allting. Det händer såklart saker hela tiden, men det har inte hänt några stora saker som gått fel, säger han och vänder sig till Jonas: Eller?

– Nej, men jag skulle säga att det jobbigaste alltid är när man inte riktigt har sagt go ännu. Det var ju någonstans där när vi skrev under kontraktet för lokalen, säger Jonas.

Inspelningen ägde till stor del rum i en studio och filmen tar formen av ett kammarspel. Otto berättar om hur det upplägget öppnat upp för en friare arbetsprocess.

– I min erfarenhet i Sverige är det ganska ovanligt att göra på det sättet, att ha så fria tyglar. The Watchmaker är till stor del shot in sequence, alltså kronologiskt, säger han och menar att just det har särskiljt arbetet med The Watchmaker från tidigare skådespelarjobb han gjort. Otto beskriver hur det öppnat upp för ändringsmöjligheter i manuset och ser det som en lyx man sällan har som skådespelare.

– Det är ganska lätt att leva filmen när man får göra allt i rätt ordning, säger han.

Att skapa en film kan enligt Jonas ta omkring fem år, och när han pratar om arbetet kring The Watchmaker låter det nästan som att han blivit utvald. Här har istället ett väldigt litet team på omkring sexton personer om dagen jobbat för att färdigställa långfilmen endast ett och ett halvt år efter Davids första idé.

Enligt killarna har “hela kärnteamet” på ett eller annat sätt kopplingar till Västerbotten och under vårt timmes långa samtal fortsätter de att avbryta varandra när de kommer på fler namn. “Kompositören, Mikael Israelsson, han kommer också från Skellefteå!”, ler David när Jonas fortsätter:

– Jag tycker att Västerbotten har en otrolig lust. Det finns så mycket bra filmarbetare som kommer därifrån, och så många bra utbildningar.

Inte mer än fyra mil söder om Skellefteå ligger till exempel Edelviks folkhögskola, filmskolan varifrån bland annat scenografistudenter gått in i filmens produktionsarbete.

– Skellefteå har haft en tid när det peakade. Det fanns Popcore, Film i Västerbotten, Ted Kjellson, det gjordes prisbelönta kortfilmer och Grammy-nominerade musikvideor. Det var bara helt sjukt, och där någonstans kom jag och Nicke och var unga och tänkte “shit vad lovande”, säger Jonas och visar sedan med en fallande handgest ner mot bordet att läget har förändrats.

– Nu har det varit ganska segt under en tid helt enkelt. Utbildningarna har funnits kvar och viljan har funnits kvar. Men så ser man sig omkring och frågar sig vilka de nya filmarna i Skellefteå är, och inser att det är ju vi – då kommer det ett ansvar.

Jonas landar i att arbetet med The Watchmaker blir hans sätt att dra sitt strå till den kulturpolitiska stacken, och hoppas att filmen kan vara till hjälp nu när Film i Västerbotten jobbar för att Västerbotten ska få en filmfond. Fondens frånvaro påverkar idag i högsta grad filmskapandet i regionen – något som Linda Näsström, ljudtekniker för The Watchmaker, redan i fjol poängterade för SVT. Även Otto spinner vidare på längtan efter att kunna göra mer film på hemmaplan.

– Jag har alltid antingen behövt dra upp till Norrbotten eller ner till ett annat land. Vi vill ju också att saker ska kunna göras i Västerbotten, och inspirera eller vad det än må vara, säger han.

Trots detta utspelar sig The Watchmaker varken i Skellefteå eller Västerbotten – utan i Stockholm, tjugofem minuter från Hornsgatan.

– Det är typ min största ånger med den här filmen, skrattar Jonas och fortsätter: Vi kände att det måste utspela sig på ett ställe där allt det här kan finnas. Den här idén hade varit väldigt svår att göra trovärdig i en mindre stad norrut. Att man tänker att det lever en über-maffiaboss i världen, i Sverige? Ja. I Stockholm? Kanske. Absolut inte i Skellefteå, säger han skämtsamt.

Jonas poängterar dock att alla andra idéer som bollats och som kommer att komma lär ha en västerbottens-anknytning. Samtidigt problematiserar han användandet av Västerbotten som centralt tema i film.

– Alla andra västerbottenfilmare har ju det som usp, att det är det som är grejen. Jag kan också känna en liten stolthet i att få visa att det går att göra film utan att det är det som är uspen.

I The Watchmaker är året 1968 och enligt David var scenografen Ian O’zanne Wilson helt lyrisk över att få gräva i gamla saker. I beslutet att göra epokfilm verkar det vara just den glädjen som styrt.

– Jag tycker att det är fint, och om någonting så är det ju en tid då man inte kan lösa allt med ett sms, förklarar Jonas och poängterar fascinationen kring att man förr i tiden kunde bestämma en tid att ses, en månad i förväg, och lät det fungera som ett muntligt kontrakt. Han menar att grundkonflikten i The Watchmaker helt enkelt inte hade uppstått om berättelsen utspelats i nutid med dagens mobiltelefoner.

– Sen behöver inte alla beslut vara fina konstbeslut. Det kan räcka med att man tycker att det är en kul tidsperiod med fina kläder. Vi visste tidigt att vi skulle bygga upp allt från grunden och att all kostym ändå skulle köpas in, säger Jonas.

I filmen flimrar bland annat en mörk rock förbi på en karaktär spelad av Jarmo Mäkinen. Samma rock bär Jonas under filmfestivalen i Göteborg och på röda mattan visar han upp en blodfläck som efter inspelningen ännu inte hunnit tvättas bort.

– Det är som att vi fortfarande gör filmen, säger David och menar att även den här stunden blir som en förlängning av filmskapandet. Från idé till nu har det inte funnits någon tid till eftertanke.

Men trots det rasande tempot och få andningspauser hann filmen ta sig hit till Göteborg och Nordens största filmfestival.

– Vi har haft en sån fantastisk publik här, säger Jonas och fortsätter: De skrattar på ställen som man hade hoppats att de skulle skratta på, håller andan på massa ställen och reagerar på ställen som man inte hade räknat med. Det är bara att luta sig tillbaka och bara “hmm, intressant”. Som regissör är det otroligt roligt, då betyder det att filmen inte är vår längre, utan publikens.

The Watchmaker hade världspremiär på Tromsø internationella filmfestival den 20 januari. Den har under januari visats på Göteborgs filmfestival och väntas delta på ytterligare ett antal utvalda festivaler under 2026 medan teamet söker efter rätt distributör.