The Moment dödar brat-eran – och det är Charli xcx som avfyrar skottet
Sommaren 2024, aka bratsummer, formligen exploderade i spygrönt och blinkande stroboskopljus efter att Charlotte Emma Aitchison, aka Charli xcx, släppte sitt sjätte studioalbum brat. Albumet blev inte bara ett tillfälligt kulturfenomen, utan en symbol för en hel generation som revolterade mot wellness- och self-optimization-kulturen, samtidens geopolitiska osäkerhet och perfekta fasader i cyberrymden. Brat fångade ett ofiltrerat mellanrum, där maximalism mötte sårbarhet, virala beats mötte introspektion och eufori mötte tvivel – något som jag förväntade mig återuppleva i mockumentären The Moment, men istället vill jag officiellt dödförklara brat-eran.
Inte helt oväntat för oss som följer Charli på Letterboxd öppnar The Moment med ett intro som liknar Enter the Voids – en reklamliknande kaskad av flimrande neon, snabba klipp och pulserande grafik som kastar oss rakt in i en vecka i Charli xcx:s liv. Filmen utspelar sig efter bratsommaren, i en parallell verklighet där hon förbereder sig för sin första arenaturné. Berättelsen rör sig mellan glittrande konsertscener, intensiva nattklubbar, lyxiga spabesök och överdrivna PR-möten – en cocktail av satir, ironi och meta-kommentarer om kändisskap och popkultur i en hyperkapitalistisk värld som imploderar framför våra ögon.
Mitt i allt kaos tvingas Charli att hantera absurda sponsoridéer och fiktiva samarbeten, samtidigt som hennes kreativa partnerskap med turnéns projektledare Celeste Moreau Collins (Hailey Benton Gates) hotas när den pretentiösa regissören Johannes Godwin (Alexander Skarsgård) kliver in och reviderar hela projektet. Allt detta medan Charli navigerar musikindustrins orimliga krav på maximal kommersiell vinst.
Sean Price Williams handhållna kamera jagar henne – rytmiskt och oförutsägbart, vilket, likt hans tidigare samarbeten med Safdie-bröderna, drar in oss i hennes kaotiska liv. Den fjärde väggen bryts ständigt och ett meta-perspektiv smygs in, som en påminnelse om filmens mockumentära form – en medveten mix av cinema verité, improvisation och visuella störningar som raderar gränsen mellan verklighet och iscensättning. Även om Williams inte riktigt levererar sitt allra bästa är hans fotografi, tillsammans med The Moments kärnkoncept, filmens styrka. Men utförandet faller platt – det blir spretigt, utan den energi som gör satiren träffande, och med en osäkerhet om vem filmen egentligen riktar sig till.
I en scen påpekar Celeste att Charlis låtar kretsar kring nattklubbsliv och kokain, ett skarpt motargument till Johannes planer på att göra framträdandet mer lekfullt och barnvänligt i stil med Taylor Swift eller Sabrina Carpenter. Jag hade tidigare inte reflekterat över vilken publik hon faktiskt lockade, men när jag ser mig omkring i biosalongen blir det tydligt: majoriteten är unga, till och med barn, vilket visar hur popkulturen lever sitt eget liv. Istället för att leva ut blir resultatet en svag version av Perfect Blue (1997) i ett subtilt möte med The Room (2003), där maximalism och kaos tvingas in i ett nedtonat format som en bredare, yngre publik kan ta till sig.
Rätt missnöjd lämnar jag biosalongen, men komikern Julia Frändfors, som presenterade filmen, varnade faktiskt om att den har fått usla recensioner. Trots min kritik fångar filmen det monster som brat-fenomenet fastnat i: musikbranschens ständiga jakt på nästa trend, statusfrämjande samarbeten och varumärkesbyggnaden, där artister förvandlas till brands som förväntas framstå som ”autentiska” och ”ansvarsfulla” samtidigt som popkulturen utan samvete exploaterar unga och kallar det konstnärlig frihet. Den kreativa integriteten offras på kapitalismens altare, vilket blottlägger en skimrande illusion omsluten i en oändlig loop av konsumtion, ambition och dominans. Jag blir riktigt jävla spyfärdig när jag tänker på det, och kanske är det exakt det Charli vill: att krossa brat-fenomenet, bränna murarna av förväntningar och ta tillbaka makten över sitt egna skapande. Det blev ingen riktig arenaturné, utan det var det här vi fick – och det kanske var lika bra.
Vila i frid, bratsummer.
