Det brittiska indierockbandet The Last Dinner Party trädde fram ur intet förra våren och slog igenom med debutsingeln Nothing Matters som genast hävde sig upp på topplistan i hemlandet. Deras första år blev en stormvind av konserter på utsålda arenor och anklagelser om att bandet skulle vara planerat av industrin som en skivbolagsprodukt då de uppstod i en så tydlig helhet, nyfödda in på scenen klädda som i en renässansmålning och med en oemotståndlig image. Bandet, som består av Abigail Morris, Lizzie Mayland, Emily Roberts, Georgia Davies och Aurora Nishevci vann i början av detta år en Brit Award och BBC Sound of 2024. Nu bjuder de in lyssnaren till en pompös och elektrisk show i form av albumet Prelude to Ecstasy.
Mäktiga stråkar och dundrande blås omger lyssnaren i albumets titelspår, Prelude to Ecstasy, och sätter en ton som är teatralisk och överdådig. Musiken övergår i Burn Alive med sin rockiga och dystra underton som innehåller många intressanta element som den spöklika stämningen och dramatiska texten. Ett intresse väcks, men ändå känns det aldrig som att låten riktigt lyfter, den känns aningen städad och lite återhållsam vilket bryter mot den känslofyllda texten. Caesar ơn a TV screen är smygande, kryper fram till refrängen och andra versen som sjungs med kippande andetag bakom orden. Låten leker med makt, maskulinitet och skörhet och det är svårt att inte hänge sig till de målande orden. De klassiska instrumenten finns underliggande genom spåren, lyssningen blir nästan visuell då tankarna snabbt förs till teaterscenen och odödliga tragedier.
Bandet har lyckats skapa en tydlig estetik med kråsskjortor, korsetter och vinröda läppar tillsammans med ljudbilder som känns tidlösa. Dock kan detta skådespeleri, och känslan av att varje låt är en pjäs, bli aningen platt. Stundvis hamnar de på gränsen mellan geniala och krystade, man väntar lite på att verkligen känna ljudet av ett hjärta bakom tonerna. De lyckas å andra sidan verkligen komma åt sin målgrupp med kulturella referenser och låtar som The Feminine Urge, vilket är ett uttryck som under de senaste året tolkats och utforskats på TikTok bland annat. Låten i sig förmedlar budskapet om en relation mellan en mamma och en dotter med många vackra fraser som ”I am a dark red liver stretched out on the rocks / All the poison, I convert it and I turn it to love / Here comes the feminine urge, I know it so well / To nurture the wounds my mother held”. Återigen känns det som att man blir bemött av en enormt stark känsla som framträdandet inte riktigt speglar – det bubblar, men börjar aldrig riktigt koka.
Vi närmar oss albumets mitt med den ganska trista och intetsägande tryckaren On Your Side som mynnar ut i ett atmosfäriskt och väldigt långt, aningen onödigt, outro. I albumets sjätte låt Beautiful Boy så händer det något, den avskalade formen och koncentrerade texten lyckas fängsla en och när låten sen slår ut i ett livligt mellanspel så känns rörelsen i musiken som en rörelse i kroppen. Albumets andra hälft inleds med den klassiskt klingande Ghuja med sång på albanska, keyboardisten Aurora Nishevcis modersmål, och med eleganta, nästan sakrala, toner. Lugnet bryts av låten Sinner som snabbt drar igång i ett medryckande och dansvänlig låt som bjuder på pulshöjande toner och skicklig komposition. Samma puls besitter albumets nästa låt My Lady of Mercy som drar igång i en rockig barockpop och utforskar svärta och kärlek.
Portrait of a Dead Girl är en skrämmande och blodig saga som bjuder på många utsökta fraser som ”Let me feed you to my friends / Over and over again / Let my last words be our last dance / I’d die for you, no questions asked”. Ljudbilderna sträcker över flera genrer som art-rock och mer klassisk indie och för tankarna till artister som St. Vincent och Florence + The Machine. Vid albumets näst sista låt är vi tillbaka där allt började, nämligen deras hit Nothing Matters som verkligen är en unik kärlekslåt. Med fingertoppskänsla lyckas de fånga en slags likgiltiga eufori och lyssnings upplevelsen blir väldigt befriande. Albumet avslutas med låten Mirror som med sin melodramatiska känsla utforskar identitet och känslan av andras bild av en bara är en reflektion av sig själva. De konturlösa i texten plockas upp av det distinkta soundet och albumets avslutas med ett filmiskt outro och musiken upplöses till orden ”I fade away”.
Prelude to Ecstasy är precis vad namnet avslöjar, en inledning till något (möjligtvis) fantastiskt. The Last Dinner Party visar på mycket skicklighet, både lyriskt och musikaliskt, men musiken känns stundvis lite fast och kvävd i denna medvetet utvalda kostym. Lyssnaren längtar lite efter det som skaver och att få en glimt av att det nästan brister istället för att hela alltet ska vara så felfritt och estetiskt tilltalande med tanke på att låtarna berör ganska svåra teman. Albumet är lite som ett kostymdrama: vackert, svindlande och känslofyllt, men i slutändan ganska förutsägbart och stundvis stramt.
