The Diplomat är fortfarande en nervkittlande maktkamp
The Diplomat har återvänt med en fjärde säsong av politiska intriger och personliga draman. Kate Wyler (Keri Russell) navigerar som vanligt ett djupt minerat geopolitiskt hav i rask takt. Hennes skarpa sinne simmar bland stora fiskar, däribland hennes egen man, Hal Wyler (Rufus Sewell) som nu är USA:s vicepresident. Deras stormiga relation sätts på prov ännu en gång som en del av en spänning som kan leda till Natos förfall och ett tredje världskrig. Vi skjuts fram i kanonfart, och utan att behöva blinka är det som att man själv är tillbaka i maktens korridorer.
Debora Cahns The Diplomat har alltid varit en välkommen höstunderhållning. Cahn är medveten om hur man väver samman olika trådar i en berättelse till en helhet. Vare sig det handlar om Kate och Hals svajiga relation eller om äktenskapsproblemen mellan president Grace Penn (Allison Janney) och hennes make Todd Penn (Bradley Whitford) bottnar problemen för dem alla i deras högpresterande och allomfattande roller som landets högsta ledare och representanter. Problemen är inte en extern skugga som lägger sig över Kate och Hal, utan är inbäddade i deras vardag och arbete; deras egna skuggor är en del av den större. Att de därutöver är involverade i samma storpolitiska kris med Storbritannien och Ryssland gör det hela till en njutningsfull kanonad av känslor.
I säsong fyra är dialogen alltid skarp. Det politiska språket används utan ursäkter, och när utrikesminister Ganon (Miguel Sandoval) exempelvis talar om att Storbritannien tänker använda artikel 4 och 5 i Nato-alliansen får vi inte någon vidare förklaring. Vi är i ett rum där alla inte bara antas veta vad det är och innebär, utan faktiskt vet det. Det får helheten att kännas trovärdig, även om verklighetens diplomati antagligen har en något gråare ton.
I säsongen återkommer teman om lojalitet till sin partner, till sitt land och till sina värderingar. Hur navigerar man gränserna mellan vad man själv vill och vad andra vill i en hierarki? Vilken roll spelar personliga relationer i det hela? Enligt The Diplomat genomsyrar de allt.
Inför media kan diplomati och politiken se formell och stelbent ut. Är förhandlingar inte bara en fråga om byråkratiska viljor? Det vi påminns om är att det faktiskt är människor som förhandlar, vare sig det är i ett rum eller via telefon. Alla avtal är ord och alla ord är tillit. I slutändan är allt en fråga om tillit. Kan man lita på personen på andra sidan bordet, kan man lita på den bredvid?
The Diplomat lyckas än så länge belysa det centrala temat i diplomatin, och därmed förtjäna sitt namn. Det är serien för oss som älskar Domina (2021–2023) eller House of Cards, vare sig det handlar om den amerikanska versionen eller den brittiska förlagan. Varje scen är av betydelse för den centrala spänningen. Kate verkar alltid balansera på en tunn lina, och vi sveps med i alla val hon gör. Det är först i efterhand vi frågar oss själva om det hon gjort verkligen är rätt? Hur hade man själv agerat?
Men alla lovord betyder inte att det inte finns problem. Det må vara spännande och raskt, men hela säsongen fortsätter att kretsa kring den ryska ubåten och det hemliga massförstörelsevapnet Poseidon. Säsongen utspelar sig också över en väldigt kort tid, en tid som känns som enbart några dagar. Det blir så mycket tändvätska på en och samma brasa att man bländas. Den enda tiden vi får för avslappning är scenerna mellan CIA:s stationschef i London, Eidra Park (Ali Ahn) och biträdande beskickningschef i London, Stuart Heyford (Ato Essandoh). Tyvärr är deras relation uttjatad sedan länge. Återigen är deras oförmåga att kommunicera ett infekterat sår. Deras personligheter ter sig som oförsonliga. Hur de har en relation alls är för mig obegripligt.
Det största glappet i säsongen är också något av en spoiler. Utan att säga för mycket sker en viss händelse tidigt i säsongen som är extremt betydelsefull. Karaktärerna stressar över det under flera avsnitt, men till slut är ämnet som bortblåst på grund av det större politiska dramat. Händelsen nämns knappt igen. Men vem gjorde det och varför? Kan det verkligen vara så meningslöst som det presenteras? Är det realism eller en miss i manuset?
Antagligen får vi svaret nästa säsong. Även om Netflix ännu inte offentliggjort det finns det inget som tyder på att världens just nu näst mest sedda serie inte blir förlängd. Med den rörande och traditionsenliga rysaren vi får i sista avsnittet är jag säker på att intrigerna fortsätter nästa år.
