The Desktoppers psykadeliska kontorsrock värmer upp Riche

Långa rader av skrivbord som upprepar sig i en ändlös korridor. Gråa skjortor i billiga tyg, lysrörsbelysning, kaffeautomater och persienner som stänger ute solen. Många kreatörer har inspirerats av de uncanny elementen av kontorslivet. I en musikkontext är en av de mest uppenbara exemplen David Byrnes och hans karakteristiska stora gråa kostym som han beskrivit inspirerats av affärsmännen i New York och deras likriktighet som ett sorts brutalistiskt anti-fashion statement. 

När The Desktoppers kliver upp på scen på lilla baren på Riche i enkla skjortor och slips blir det snabbt tydligt att publiken kommer att förflyttas någon helt annanstans än till kontorets själlösa vrå. 

“Vi ska bara börja trivas lite här på scen först” säger Erik och pillar lite på micken innan bandet som består av Erik Friman (även känd som Fricky), Joel Kiviaho, Magnus Larsson och Simon Lundgren drar igång. 

Musiken som sedan fyller rummet är drone-ig, ambient men med starkt driv, mycket tack vare basistens och trummisens samspel. Det låter hyfsat långt bort från det drum’n’bass-präglade soundet på Horizon Inn som producerades av bandet 2023, utan rör sig snarare i riktning mot progg, psykedelisk rock och ambient pop. Ungefär som om Träd Gräs och Stenar fått barn med Roxy Music, Brian Jonestown Massacre och Dungen. 

På en filmduk i bortre delen av rummet projiceras scener ur Easy Rider på väggen, vilket Erik glatt konstaterar är “väldigt najs” och passande. En låt som sticker ut (men som är svår att referera till eftersom att låtarna inte är släppta än) låter precis som om någon sagt “vi borde göra en svensk version av Chris Isaaks Wicked Game”. De malande texterna är enkla, naivistiska och ofta improviserade freestyles med relativt låg ambitionsnivå. Meningar som “hon gör mig jätteglad och jätteledsen” är standarden, vilket lämnar lite att längta efter när man vet vilken nivå hans textförfattande kan ligga på. Men i det här specifika fallet känns det ganska sympatiskt. Det är en vanlig dödlig som står där på scenen och visar på vilken potential som finns för låtskrivandet att utvecklas ytterligare framåt. 

Sympatiskt är nog generellt ett bra sammanfattande ord för spelningen. Det hör ju inte till det vanliga med artister och musiker som går bakvägen från att spela på de stora scenerna till de små barscenerna för en publik på trettio pers som främst består av vänner och familj. Att se dem spela är njutbart, inte bara för att det låter bra, utan för att det syns och känns att det finns en kreativ glöd och en genuin musikglädje i deras spel. När musiken klingar ut och Easy Rider fortsätter att rulla i bakgrunden – stannar därför en varm känsla kvar i rummet.