The Crown lyckas med ett mirakel

I min recension av denna säsongs första del var jag nästan säker på att The Crown inte skulle lyckas ta sig ur sin katastrofala störtdykning. Ibland inträffar dock mirakel i tv-historia; The Crowns sista sex avsnitt är precis ett sådant.

The Crown är en av tv-serierna som har tjänat som ett vägmärke; en skylt om att ännu ett år har gått. När den först kom ut 2016 var jag fortfarande hyfsat ny till universitetslivet och traskade fram från familjehemmet till föreläsningar i nationalekonomi på Aula Magna. Det var före pandemin och kriget, en avlägsen era, som om det tillhörde ett annat liv. Nästan varje år har The Crown varit en ljuspunkt att se fram emot under vinterhalvåret. Kvalitetsmässigt var den alltid i toppklass. Som jag kommenterade i min recension av femte säsongen upplevdes en märkbar dipp under säsong fyra, och senast under första delen av denna säsong. Det var mycket fokus på Diana och inte på kronan som symbol eller performativ roll. Serien började avstå från att sammanfläta historiska händelser med personliga berättelser och istället fokusera på det senare. I säsong fem lyckades man med ett personligt fokus trots allt – och det fokuset återvänder i säsongens sista kapitel; passande inför en serie som i högsta grad har handlat om Drottning Elizabeth II liv och monarkins roll – och i längden om våra egna roller i livet.

Avsnitten berör ämnen som död, sorg, och nya generationer vars liv tuffar på utan större reflektion. ”Tidevarv komma, tidevarv försvinna, släkten följa släktens gång” lyder psalmen Härlig är Jorden. På samma sätt ser vi kontrasten mellan de som ser döden glänta bakom dörren och de som är kvar och deras lycka och öden. Peter Morgan lyckas att ta serien tillbaka till sina rötter, till den berättelse han verkar ha velat skildra från allra första början. De tidigare avsnittens brister hänger inte på någon enskild individ, det är samma gäng som stått för nästan allt i både del ett och del två av säsongen. Diana fick helt enkelt för mycket skärmtid. Hade jag behövt fylla avsnitt efter avsnitt med samma tjat mellan Diana och Charles hade det nog lätt också dykt upp spöken här och där.

Med ett starkt manus briljerar ensemblen. Särskilt Imelda Staunton i rollen som den äldre Elizabeth II. I hennes melankoliska och reflexiva tillstånd, utan onödig utläggning, är varje liten gest perfekt. Vid tvåtiden under natten var jag så uppslukad att jag fick tvinga mig till sängs och dela upplevelsen itu. Nya till serien men med stark scennärvaro och förträfflig nyans är också Ed McVey som Prins William och Meg Bellamy som Kate Middleton.

Här varierar de som ansvarar från avsnitt till avsnitt, men visuellt är också det mycket starkt gjort både i foto och redigering. Det är rätt färger på rätt plats. Mycket av detta förhöjs som vanligt av de nästintill perfekta valen från kostym- och scenografiavdelningarna. Ett återkommande fel var att någon valde att konstant matcha ficknäsdukarna och slipsarna, speciellt på William och Charles (Dominic West). Det är petigt, jag vet (mina vänner har börjat säga att jag skulle kunna kommentera Nobelmiddagen), men det är ett ganska uppenbart stilfel – som användes till god effekt i till exempel Succession (2018—2023) för att visa Toms (Matthew Macfadyen) utveckling in i etablissemanget (och bort från matchande näsdukar). Trots det håller resten, speciellt med Martin Phipps musik. Hans kompositioner har varit närvarande i serien sedan säsong fyra. Det är inget nyskapande till dessa sista avsnitt – snarare en tillbakablick, som är helt rätt gjort.

Tillbakablickande blir det också i det som jag upplevde som ett av seriens allra bästa avsnitt någonsin: Ritz. Vi följer systrarna Elizabeth och Margaret både i sin ungdom och ålderdom. Det är en fantastisk och mycket rörande berättelser om syskonskap, om livet, och om Kronan med stort K. Det blir en perfekt liten inkapsling på vad The Crown är och förblir. Jag medger att jag inte kunde hålla tillbaka tårarna, och inte bara i slutet, men nästintill under hela avsnittet. Alla med en stark koppling till ett syskon kommer säkerligen att gråta. Sju år av högkvalitativ dramaturgi kulminerar här.

Och till slut, det allra sista avsnittet – ja, det blir tyvärr ingen dramatisering av 2022. Jag kan fortfarande tycka att det hade varit det starkaste slutet, men valet av 2005 blir ändå bra. Morgan hade det som mål från början, och det är tydligt. Jag skriver också ofta berättelser utifrån ett förutbestämt slut. Han sammanflätar allt genom att fortsätta på temat om det nya, med Charles och Camillas (Olivia Williams) bröllop, och det gamla med Elizabeths planering av sin begravning. Del 2 blir som sådant ett memento mori, både för åskådarna, för karaktärerna, för de personligheter de skildrar och för en serie som nu, likt drottning Elizabeth, också når sitt slut.