The Balconettes: Kvinnor på krigsstigen i en hysterisk revenge-komedi

Kameran sveper över några till synes idylliska, soldränkta balkonger i Marseille under en värmebölja. De blå fönsterluckorna står på glänt, svettiga halvnakna män röker framför fläktar, någon spelar saxofon, en mamma skriker på sitt barn, en kvinna får nog av sin man, och i centrum står en balkong pyntad med en rad nytvättade trosor. Lägenheten bebos av tre väninnor: Ruby (Souheila Yacoub), den flamboyanta internetstrippan som aldrig ses utan eyeliner och gnistrande diamanter i ansiktet, Elise (Noémie Merlant), en excentrisk skådespelerska och Nicole (Sanda Cordeanu), gruppens “mamma” och en kämpande författare. Den charmiga röran till lägenhet förkroppsligar drömmen som alla tjejgäng haft vid något tillfälle. Men den drömmiga tillvaron raserar när kvinnornas nyfikna fascination för en mystisk granne på balkongen mitt emot leder till en spritindränkt kväll full av surrealistiska upptåg och blodig humor.

Med The Balconettes har Noémie Merlant skapat en plattform för att uttrycka sin kreativa frihet. Genom att verka både framför kameran och bakom den – som regissör och manusförfattare – skapar hon de ideala förutsättningarna för att fullända sin idé. Ett tydligt bevis på hennes hängivenhet är en scen där hon själv, som Elise, genomgår en gynekologisk undersökning som utförs av vad som måste vara den mest blasé läkaren någonsin gestaltad. Den totala oförblommerade nakenheten under scenen vittnar om Merlants kompromisslösa vision.

Tillsammans med medförfattaren Céline Sciamma, som hon tidigare arbetade med i Portrait of a Lady on Fire, har Merlant skapat ett manus som kombinerar grotesk och underbar humor med tunga – om än inte alltid subtila – teman kring samtycke, kvinnlig frigörelse och egenmakt. Här bryter duon kraftfullt med den stillsamma och finstämda känslomässigheten från deras tidigare samarbete och kastar sig istället huvudstupa in i något så absurt, provokativt och vulgärt att det är omöjligt att inte fascineras.

Merlant, Yacoub och Codreanu skapar övertygande magi i sina prestationer. Trion utnyttjar sina karaktärsarketyper fullt ut för att levandegöra dramat med så mycket energi som de kan uppbringa. De hittar utrymme att utforska sin energi i Merlants uttrycksfulla regi. I hennes film väjer man inte för nakenhet, vare sig det gäller blottandet av tuttar, underliv eller känslor. Den för tankarna till Women on the Verge of a Nervous Breakdown (1988) – men i det här tjejgänget har sammanbrottet redan brutit ut. Resultatet är en estetiskt fängslande och elektrifierande, feministisk thrillerkomedi som inte räds höjda ögonbryn eller en snopen publik.

Det finns skräck som är otäck, sånt som väcker en med mardrömmar om natten och jumpscares runt varje hörn. Sen finns det skräck som lämnar en med ett förbryllat ”WTF” och en viss avsmak. Den franska titeln Les Femmes au Balcon kan översättas till ”Kvinnorna på balkongen”, men personligen föredrar jag den engelska vars referens till den obekväma men sexiga bh-modellen passar filmen perfekt. I The Balconettes skymtar man dock inte en enda bh, samtidigt som bröst syns i typ varje scen. Exponeringen blir dessutom mer frekvent mot slutet och bh-bristen blir en uppenbar symbol för frigörelse. Filmen tar koncept som ”girls just want to have fun” och “support women’s rights and wrongs” och kombinerar det med en anarkistisk syn på kvinnlig vrede och rättvisa, där de tre huvudkaraktärerna får frossa i ett emanciperande kaos.

Det finns inte direkt få exempel på tillfällen då kvinnor exploateras i film, därför känns det befriande att se hur The Balconettes använder kvinnokroppen på ett självmedvetet sätt. Det är ett återkommande inslag, men här känns det aldrig överflödigt eller utnyttjande. Även om vissa scener kanske saknar en direkt berättelsemässig anledning för nakenheten så upplever man det, åtminstone som kvinna, äkta och uppfriskande. Filmens #freethenipple-attityd fungerar som en manifestation av kvinnlig frigörelse och obryddhet – ett uttryck som genomsyrar hela filmens ton och identitet, snarare än att bara vara en gimmick för den manliga blicken. Till skillnad från exempelvis Florence Pughs kontroversiella nakenscen i Oppenheimer, där många ansåg att nakenheten kändes onödig och förminskande av karaktären, känns det i The Balconettes som en maktsymbol och en självklar del av karaktärernas gestaltning.

Trots distinkt självförtroende i filmens tematik är det en del av berättelsen som känns malplacerad – av någon anledning har man valt att glida in i det övernaturliga. Det är inte en dominerande del, men det tar tillräckligt med utrymme för att rubba filmens annars klockrena balans. När döda våldtäktsmän börjar hemsöka Nicole blir det svårt att hålla ihop filmens ton. Frågan om ånger och trauma förtjänar att lyftas, annars hade hela den emotionella processen känts fejk. Men måste det göras i zombie/spök-stil? Det känns som en genväg i brist på bättre idéer. Filmen förtjänar ett mer nyanserat och originellt sätt att bena ut en så väsentlig fråga.

Filmen hade sin svenska premiär på alla hjärtans dag, och så var även fallet för Bridget Jones: Mad About the Boy. Jag vet inte hur genomtänkt det beslutet var men det känns som två ganska perfekta alternativ för en “galentines”-upplevelse. I den ena kan man sukta efter hunkiga killar och romans, i den andra får man avnjuta en explosiv cocktail av kvinnlig vrede, hysteri och systerskap. The Balconettes bjuder på hyperfeminin glädje och skräck som svettas, blöder, gråter och fiser. På deras balkong glänser den kvinnliga gemenskapen i den franska sommarnattens varma ljus. En skyddande oas av vinlulligt lugn och ständiga samtal. Där är de oskiljaktiga. Och som det visar sig är så även fallet när de lämnar tryggheten på sin balkong och helvetet brakar loss, helvetet som tvingats på dem av män som tar vad de vill. The Balconettes är en hyllning till en ohämmad kvinnlig kamratskap förklädd till en makaber komedi med både skratt och en klump i halsen som bestående eftersmak.