Teaterrepubliken prickar rätt med von Trier
På Teaterrepublikens scen i Malmö vecklas ett liv ut, fullt av sorg, familjekonflikter och religiösa tvivel, i skuggan av Lars von Triers filmvärld. The House That Lars von Trier Built är en nyskriven, fängslande monolog som väver samman en mammas livsberättelse med en växande besatthet av regissören von Trier. Med mörk humor blir resultatet en thriller där tragedier aldrig är långt borta.
För den som inte har sett en Lars von Trier-film hade man kunnat tänka sig att innehållet i en sådan här pjäs skulle flyga rakt över huvudet. Men det gör den inte. Pjäsen tar avstamp i en fascination för von Triers filmvärld, men utvecklas till något större. Det blir en obekväm uppgörelse med makt, moderskap och religionens syn på skuld och förlåtelse.
The House That Lars von Trier Built, i regi av Jens Peter Karlsson, utspelar sig i ett fängelsekapell, där Thérèse Svensson, ensam på scen, gestaltar en medelålders kvinna, Klara, i ett drama som växlar mellan återberättande och samtida uppfattningar om Trier. Inramad av Marcus Martins passande och effektfullt avskalade scenografi med ett stort träkors, en bönepall och en bänk.
Klaras återberättande tar sin början första gången hon besöker kapellet: 1996 vid pappans begravning. Samma dag ser hon Lars von Triers Breaking the Waves på bio och förälskar sig i den danske regissörens verk. Under tre decennier, från premiären av Breaking the Waves till nutid, får vi höra Klaras perspektiv på sitt liv. Berättelsen sträcker sig från sorg kring faderns fängelsestraff till den eskalerande relationen till sin alltmer kvinnofientliga son. Men beundran förvandlas med åren till ett maniskt förakt. I The House That Jack Built tycker sig Klara se spår av ett djupare kvinnohat, och hon börjar misstänka att filmen döljer en bekännelse om verkliga kvinnomord. En övertygelse växer: hon måste avslöja Trier. Samtidigt som Klara fortsätter att bikta sig för diakonen framträder alltmer av hennes eget liv och de synder hon bär på.
Som thriller lyckas pjäsen hålla mig på helspänn. De många oväntade vändningarna i berättelsen väcker ständigt nya frågor och gör det svårt att slita sig från Klara. Ju mer hon berättar desto mer komplicerad blir bilden av henne. Klaras besatthet av Trier är skriven både absurd och djupt obehaglig, men genom sin sorg och livshistoria blir hon en människa man gärna vill förstå. Genom tvära kast mellan det dramatiska och vardagliga får berättelsen, mycket tack vare Thérèse Svensson, en oförutsägbar men mycket behaglig rytm.
Svensson fyller Teaterrepublikens blackbox med en närvaro och intensitet som bär monologen från början till slut. Svensson gestaltar Klaras övertygelse om Triers ondska med en manisk intensitet, där häftiga utspel och lugna berättelser tar plats. När Klara återger samtalen med diakonen växlar Svensson mellan rösterna och visar hur hennes tro börjar vackla. Hon kan inte förstå hur Gud kan förlåta alla – oavsett vad de har gjort – och ilskan över detta blir ännu ett uttryck för hennes förtvivlan.
Det som gör The House That Lars von Trier Built så lyckad är hur den låter Klaras till synes absurda besatthet av Lars von Trier växa samman med en betydligt mer smärtsam berättelse om sorg och religiös skuld. De många vändningarna känns aldrig som något effektsökeri, utan fördjupar bilden av Klara. Resultatet blir en pjäs som vågar utmana sin publik.
The House That Lars von Trier Built spelar på Teaterrepubliken till 1 november
