Tears of the Fatman: ”Fatta att vara ett sånt pretentiöst indierockband och lägga hela sin själ i en text som redan skrivits tusen gånger”
Jag har haft förmånen att vistas en längre tid i den forna metropolen Hultsfred, långt efter att de sista överförfriskade festivalbesökarna lämnat bygden. Av förståeliga skäl var det inte speciellt mycket som fångade min uppmärksamhet, möjligen att jag faktiskt såg en livs levande människa på ortens gator. En sak har däremot etsat sig fast på näthinnan, eventuellt även i näsan, inträngd i en gammal lokal beskådade jag The Hives gamla turnébuss, som ett memento mori över vad Musiksverige har gått miste om. Dekoren var ungefär som man kan förvänta sig – slitna stolar, slitna persiska mattor som täckte ett förmodat slitet golv och en instrumentbräda som för tankarna till ett slarvigt Jackson Pollock-verk målat med oklara vätskor.
När jag lyssnar på Tears of the Fatman förs tankarna tillbaka till denna plåtbeklädda sarkofag för svensk rock. Inför släppet av EP:n Dysfunctional Disco slår jag mig ner över länk och pratar med Robin Karlsson och Marko Sevon.
Hej grabbar! Berätta mer om bandnamnet – är ni tjocka och ledsna allihopa?
Robin: Alltså, det finns ingen direkt bakgrund till det, egentligen.
Marko: Nej, det skulle jag inte säga – det känns mer som att alla har sin egen lilla historia om vad namnet kan betyda.
Robin: Precis. Vi är ju lite småfeta, alla förutom Rasmus. Vi är kollektivt ledsna jämt, men det känns klassiskt när man är i musikbranschen – antingen är man skitsmal eller jävligt övergödd. Antingen skitglad eller deprimerad.
Jag konstaterar att varken Robin eller Marko ger ett intryck av att vara fat and happy – snarare tvärtom. Dysfunctional Disco är ett rivigt alster där distade gitarrer och ett tjockt lager av smakfullt överkomprimerade trummor tillåts stå i strålkastarljuset.
Under intervjun blir jag påmind om en dålig reklamfilm där devisen är att idrottsutövare från småstäder ofta tar sig långt i sina respektive karriärer. Varför det blir så låter reklamen vara osagt, men jag kan tänka mig att det har att göra med en brist på andra grejer att göra. Jag frågar Robin och Marko om detsamma gäller dem, som kommer från Katrineholm – inte riktigt glesbygd, absolut inte storstad.
”Bristen på saker att göra har tvingat in oss i det – antingen det eller skitmycket damp.”
Robin: Ja, hela bunten är från Katrineholm. Samma sak där, det är väl lite antingen eller. Kent kommer ju från Eskilstuna och det finns inte jättemycket att göra där. Antingen hittar man inspiration i det, eller så vill man bara fly. Sett till kulturbidragen har det ju skärpt oss. Bristen på saker att göra har tvingat in oss i det – antingen det eller skitmycket damp. I mindre städer tror jag ofta att man förlitar sig på sånt.
Marko: Det är precis som du säger – när det inte fanns något annat sökte vi oss till replokalen, man finner varandra i det. Katrineholm i sig har väl gjort sitt, men det känns också som att det hade kunnat vara vilken skitstad som helst.
Robin: Katrineholm har ändå varit duktiga – vi har fått mycket hjälp från kulturskolan och haft engagerade lärare som kommer från samma plats och vet vad vi går igenom.
”Så fort man släpper på pressen och bara gör saker för skojs skull blir det oftast bäst.”
Alla i bandet från Katrineholm – har ni känt varandra sedan barnsben?
Robin: Jag och Rasmus [Broström] går tillbaka längst, vi växte upp tillsammans och busade ihop redan innan vi hade någon frontallob – resten av gänget klev på vartefter. Stabil blandning av vuxna bekantskaper och barndomsvänner.
När startade ni bandet?
Robin: 2021 eller 2022. Det är väl lite av ett pandemiband, faktiskt. Vi ville göra något annat, så vi startade egentligen bandet för att ha en anledning att träffas och dricka öl. Så brukar det vara med band – så fort man släpper på pressen och bara gör saker för skojs skull blir det oftast bäst. Så har det varit i vårt fall i alla fall. Man tänker inte så mycket, man bara gör.
Marko: Exakt. Ett band är en bra anledning att ses, det kan vara svårt att hitta tid att umgås annars. Men vet man att man måste repa blir det en bra sparring i det. Och hälften av bandet är föräldrar nu också.
”Vi växte upp tillsammans och busade ihop redan innan vi hade någon frontallob.”
Småstadstristess och samhällsomvälvande pandemier som vi kollektivt vill glömma verkar alltså vara ett bra framgångsrecept. So far, so good – men hur översätts suget efter någonting annat i praktiken? Tears of the Fatman låter familjärt men fräscht, som något du förmodligen hört tidigare men med en ny och mindre gubbig fräschör. Tankarna går tillbaka till turnébussen i Hultsfred och jag frågar Robin och Marko vad som inspirerar dem, utöver tristess.
Robin: Jag tror inte att vi direkt inspireras av The Hives – snarare att vi, och kanske The Hives, har inspirerats av samma akter. I grund och botten är AC/DC världens bästa band – MC5, The Stooges och, ej att förglömma Sveriges bästa band, The Why Oh Whys, är också grymma.
– Vi har alla våra egna influenser, men det har aldrig varit ett problem för hur Tears of the Fatman ska låta – det har bara gjort att det ibland blir mer av det ena, andra gånger det andra och ibland något helt annat.
Marko: Jag tror vi värnar mer om vänskapen till varandra än om bandet, vilket jag tror är viktigt för produkten i slutändan.
Er genre då, dysfunctional disco. Är det PR-lingo?
Robin: Nej, det handlar mer om att du uppfattar vår genre som rock, vilket det ju är – vi är inte duktiga nog för att faktiskt spela disco. Vi vill att musiken ska vara dansant, det är därifrån discon kommer. Och dysfunctional är väl att vi inte kan spela disco. Men det känns tacksamt att dansa till det ändå.
Marko: När vi sitter i studion och lyssnar på något vi spelat in ställer vi oss inte och rockar och headbangar – det blir fuldans istället.
Då gillar ni klassisk disco också, rollerderby och bootcut-jeans?
Marko: Jag älskar det, den gamla 70-talsdiscon – väldigt skevt.
Jag kliar mig i huvudet – jag tycker mig ha förstått vad jag kan förvänta av gänget från Katrineholm, samtidigt som jag har svårt att sätta fingret på exakt vad det är. Det kittlar, och jag vill veta vad man kan förvänta sig på en Tears of the Fatman-konsert.
Robin: Hellre discodans än moshpit. I bästa fall en cocktail av båda två, om man måste välja.
”Fatta att vara ett sånt pretentiöst indierockband, och behöva lägga hela sin själ i en text som ändå låter som något som redan skrivits tusen gånger.”
Samtidigt känns det som att hela er grej är att man inte behöver välja – att ni hämtar styrka från allt möjligt och trycker ihop det till något eget.
Robin: Hundra procent. Det ser man på publiken också – allt från grisar till folk med fina skor. Vi är tacksamma för det, man vill inte bara ha det ena eller det andra. Allt från Södergrisar till en Östermalmare som käkar ostron och en raggare från Sköldinge.
Jag försöker visualisera svaren framför mig – en kostymklädd man med illasittande salmiakbalkar på fötterna vrålandes tillsammans med en övervintrad Söderkis med en fäbless för Maos lilla röda. Det känns lekfullt och oseriöst, men på ett intressant och kalkylerat sätt.
Robin: Mjo, det är väl så – vi tar inte saker på för stort allvar. Hur kul hade det annars varit? Allt annat brinner – måste man ta allt på så stort allvar hela tiden? Kan vi inte bara ha kul, spela rock and roll och dansa?
Marko: Vi försöker verkligen inte det. Vi är nog väldigt måna om att göra saker vi själva tycker om och står för – det är väl det som är allvaret i det. Vi värnar om det vi gör och vill att det ska bli bra, men vi har en lättsam ton på grejen vilket är det skönaste – att inte ta allt på så stort allvar när allt annat ändå brinner.
Robin: Fatta att vara ett sånt pretentiöst indierockband, och behöva lägga hela sin själ i en text som ändå låter som något som redan skrivits tusen gånger – nej, fy fan. Det tar det roliga ur musiken. Det får absolut få vara så ibland, men då ska det komma från en plats där man faktiskt vill det. Jag tror det är viktigt att subtrahera försökandet från musikskapandet, annars försvinner väldigt mycket identitet och unika grejer. Inte för att vi gör allt rätt men jag tror generellt, särskilt i den svenska indie rock-boomen just nu, att man ibland hör att det försöks för mycket.
Tiden rinner iväg när man har det roligt, och jag frågar Robin och Marko vad som står på schemat härnäst.
Robin: Planen är att vi har några gig kvar från vår innestående turné. Vi spelar på Live at Heart i Örebro lördagen efter släppet, och drygt en månad senare drar vi till Bergen och spelar på Thundra and Lightning. Planen är att dra ut på en liten turné under hösten, men exakt hur den ser ut vet vi inte i dagsläget. Allt annat är vi ganska dåliga på, men vi är inte sämst på att turnera. Vi håller oss till det vi är minst dåliga på.
Dysfunctional Disco släpps på Fatties Records den 3:e september.
