Tänderna blir kvar när glaciärerna växer tillbaka
Från vargkäftar till välpolerade tandrader löper en obehaglig linje genom Magnus Dahlströms trilogi-liknande roman. I ett framtida Sverige med permanent vinter blir kroppen det sista arkivet, mördad eller försvunnen, medan samhälle, register och historia löses upp, skriver Amandus Gustafsson.
Permanent tjäle. Att begrava sin mamma i jorden kostar extra; standarden är inomhuskremering. Termometern är allestädes närvarande – som siffror i fönsterkarmen, på väggen eller i näthinnan. I denna framtidsskildring ligger dygnsmedeltemperaturen runt -49 grader. Sjöar och floder är bottenfrysta året om, snöplogningen en essentiell samhällstjänst.
I sin tredelade roman Vinter rör sig Magnus Dahlström långsamt mot en allt kallare värld, där ”[s]jälva vintern blev ett permanent tillstånd”. Skräck, science fiction och realism flyter samman till en övernaturlig krimberättelse där inga definitiva svar ges. Som ofta hos Dahlström är världen förskjuten: saker tycks vara något, snarare än att vara det.
I graden av anonymitet, ställt mot hur imponerande hans verk nästan alltid är, är denna författare unik. Sedan debuten på 1980-talet har Magnus Dahlström inte överträffats i särprägel, med en prosa som kan beskrivas som folkhems-kafkaartad.
I första delen, ”Vargen”, följer vi en tandläkare som tar ett vikariat i glesbygden. Resurserna är knappa, ingen tandsköterska finns, och det tänkta korta uppdraget tillbringas i ett hyrt hus med den höggravida sambon.
Dahlström utmärks av sin byråkratiskt exakta skildring av yrkesutövning, där facktermer och rationella överläggningar får breda ut sig. Men det oförklarliga bryter igenom den torra ytan. Tandläkaren upptäcker en hög förekomst av exostaser – beniga utväxter i käken – hos lokalbefolkningen. Ett evolutionärt sidospår? Samtidigt börjar han ana vargar kring huset, skuggor i synfältet.
”Skogsbrynet var en mörk skugga med taggiga konturer. Om kraftverket förorenade vattnet i den reglerade sjön och vattnet spreds i vattendragen, ut i marken ned till grundvattnet – och om djuren drack vattnet och om traktens innevånare åt av djuren och sedan födde barnen –”
Efter tvåhundra sidor kulminerar ”Vargen” i upptäckten av en grotta med djupa förgreningar och en vargliknande varelse. Snarare än ett avslöjande fungerar scenen som en glidning i narrativet, från psykologisk osäkerhet till den konkreta skräcken i ett monster.
Tänder blir till sammanhållande symbol: från rovdjurens käftar till människans putsade, ersatta rader – ett mått på civilisationens kontroll. Samtidigt döljer sig under den långsamma prosan en spänningsroman driven av tre mysterier: en vargvarelse, ett mord och två försvunna systrar. Här hade romanen dock inte lidit av en kanske hundra sidor kortare första del, de över 600 är mer än nog.
I ”Snömannen”, som utspelar sig flera decennier senare på samma plats, har framtiden blivit vardag. En snöplogsförare kör på en kropp: ansiktet är borttuggat, kroppen sargad av omänskliga käkar. Eller är de mänskliga? Mobilfilmer – i 6K, lagrade i terabyte – både klargör och fördunklar. Förhören sker i sterila rum à la Blade Runner 2049, där myndighetens övertag är påtagligt. Polisen har ”en för oss osynlig skärm med en för oss oläsbar information”.
I den avslutande delen, ”Människan”, har medeltemperaturen sjunkit ytterligare och en dotter försöker förstå om hennes mor är dement – eller om hon föddes som trilling och fick sina två systrar att förfrysa och försvinna ur historien. I den här framtiden löses register upp av privatiseringar och kylan gör tidigare sjöar till glaciärer.
Dahlström skriver fram en värld där entropin inte bara är fysisk utan epistemologisk: kunskap, minne och perception bryts ner i takt med temperaturen. Det är förunderlig läsning.