Talteatern har att lära av Cullberg
Hur kan man vara ett jag tillsammans med andra? Femton dansare från Stockholmsbaserade danskompaniet Cullberg tar sig an frågan, tillsammans med koreograf Faye Driscoll, i en ”stridsvagn av kött”. flesh chariot, chariot of flesh är ett ode till ovissheten.
Inledningsvis framstår dansarna aningen osäkra, som om minsta lilla förskjutning av kroppar sätter igång en kedja av ovissa rörelser. Jag tvivlar stundvis på avsiktligheten. Dansarna glider sömlöst in och ut från sina platser i gradängen, möts och omfamnas, förenas och skiljs. Små koreografier upprepas; kamp, smek, kyss. Det råder en nästan plågsam tystnad, förutom när hjärtslag och gutturala röster förstärks genom högtalare, och kroppar faller mot marken.
Jake Margolin och Nick Vaughans scenografi består av ett enormt vitt tyg som täcker scenen från golv till tak. Associationer: en fotostudio, ett vitt vattenfall. Ljuset är, i Mira Svanbergs design, mestadels vitt och kallt. Små ljusblixtar markerar, likt en kamerablixt, skiftningar i koreografin. Dansarna agerar rörliga fotomodeller som poserar i ett ständigt flöde av skulpturala bilder. Trots fotostudio-känslan lyser den moderna teknologin med sin frånvaro – detta är en av föreställningens absoluta styrkor. Enkelheten i iscensättningen låter dansen få vara dans, kroppen få vara kropp. Här har den ofta maximalistiska talteatern mycket att lära.
Kostymdesignen är hos Irene Ip färgrik, nästan vardaglig. Varje dansare har sin egen unika klädsel men försvinner i och med detta in i mängden. Individualiteten blir anonymitet. Trots den initiala osäkerheten är det som att ensemblen dansar sig varm i höstmörkret. Kanske är det bara jag som sakta men säkert överger mig till formen. Kläder åker av och kropparna blottas. På trappan till gradängen står en välklädd man och jag överväger för en sekund om han är en missnöjd åskådare på väg att lämna salen, tills han tar språnget mot scenen. Gränsen mellan det koreograferade och okoreograferade är ytterst liten.
Dansarnas gutturala ljudkör ökar i intensitet, och det är som om även koncentrationen hos publiken stegras. Allting utkristalliseras när det vita tyget drar in koreografin i omfamning och upplösning. Tyget sätts i rörelse som vore det ett enormt moln. Hav och himmel går i ett. Dansarna sugs in, upplöses i höjderna, försvinner in bakom tygmolnet. En kropp är avtecknad i svett. Slutligen dras tyget in i mörkret tillsammans med dansarna, och ljuset vänds i stället mot publiken. Kvar finns endast svarta silhuetter, och ett sista insisterande andetag. Sedan mörker. Förlösning. Kropparna härbärgerar det ogripbara. Fråga mig inte vad föreställningen handlade om, för jag har inga svar. Det är inte det som är det väsentliga. Ovissheten är med Cullberg värd att uthärda.
flesh chariot, chariot of flesh hade urpremiär den 4 september på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm och gästade Göteborgs Stadsteater den 21 och 22 oktober.
