Take away-kaffet är mitt vaccin mot existentiell svindel
Take away-kaffet representerar sinnebilden av vardagligt slöseri – men kan det vara så att den dyra vanan i själva verket är ett uttryck för en större längtan? Rebecka Bjuremalm skriver om hur en kaffekopps flyktiga avtryck kan fungera som ett botemedel mot existensiell svindel.
Jag vet att det är orimligt, obefogat och rent av skadligt att dag efter dag unna sig en take away-kaffe på språng. Men jag är en av dem som gör det. Och jag kommer fortsätta med det.
För många representerar take away-kaffet sinnebilden av vardagligt slöseri. Den har blivit ett slags ekonomisk-moralisk markör. Är du en ansvarstagande människa som brygger kaffe hemma, eller en stressad storstadsbo som betalar 50 kronor för något du hade kunnat göra själv? The Guardian’s Emma Brockes skriver om den moraliska självgodheten hos dem som avstår: “Each time I pass Caffè Nero and keep walking, I’m so proud of myself you would think I’d donated a kidney”.
De senaste årens inflation har gjort att det som tidigare betecknades som medelklasskonsumtion nu har blivit överklasskonsumtion. När kostnaderna skenar är vardagslyx det första de flesta skär ner på, och när gapet mellan studielånets kaffekvot och den genomsnittliga cappuccinon blir allt större, framstår det för de flesta som ren dumdristighet att inte bryta denna dyra vana.
Samtidigt påverkar våra kaffevanor även miljön. BBC uppger att 99.75% av take away-kopparna inte återvinns. Inte nog med det: take away-kopparna bidrar starkt till mikroplasternas invasion av våra kroppar. Kaffets värme accelererar tydligen utsöndringen av koppens mikroplaster.
De ekonomiska, miljömässiga och hälsomässiga bevisen ger alla tydliga skäl att avstå.
Men för mig handlar det inte om kalkyler eller rationalitet.
”Det är ett ögonblick som ger dispens från både dåtid och framtid. Ett par kvarter av momentum.”
Takeawaykoppen är nämligen mitt vaccin mot existentiell svindel. Vid en första anblick låter detta kanske motsägelsefullt. En engångsmugg är bland de mest förgängliga objekt som finns. Men just därför kan take away-kaffet, paradoxalt nog, fungera som ett skydd mot alltings förgänglighet. Så länge kaffet fortfarande är varmt (mikroplasterna frodas) och vägen från A till B är pågående, finns en känsla av immunitet. I detta tillstånd finns något både lugnande och smärtstillande. Det är ett ögonblick som ger dispens från både dåtid och framtid. Ett par kvarter av momentum.
Vardagens små ritualer är aldrig bara praktiska. Det menade den franska sociologen och filosofen Jean Baudrillard, som pratade om konsumtion som symboliskt snarare än funktionellt. Konsumtion blir en symbol som betecknar status, identitet, och social tillhörighet. Han hade kunnat mena att koppen är lika mycket en symbol som en dryck, där ritualen ger tröst mer än själva kaffet.
På liknande sätt kan den tyska filosofen Martin Heidegger hjälpa oss förstå vad som händer när jag håller koppen i handen. Heidegger talade om att vi existerar “in the world” och att vardagliga handlingar kan förankra oss i vår tid och plats. Take away-kaffet blir då inte bara en dryck utan en liten, medveten handling som gör mig närvarande – ett ögonblick där kroppen, tiden och platsen möts, och där jag, om än för en kort stund, kan känna mig hel och förankrad i nuet. Märkligt att Heidegger inte är mer omtalad som självhjälpslitteratur!
Kanske är det här som Søren Kierkegaard skulle ha nickat inkännande. Han pratade om individens existentiella ångest och vikten av att ta personliga, medvetna val i en värld som annars kan kännas överväldigande. Att hålla koppen i handen blir då ett slags mikroskopiskt “existentiellt val” – ett ögonblick där jag konfronterar både min egen flyktighet och min vilja att skapa mening, och där ångesten, om än tillfälligt, lindras av just denna lilla handling.
Och om take away-kaffet kan ses som en liten absurd ritual för att mota existentiell ångest, fungerar nätshopping som en digital motsvarande logik: samma korta kick, samma små, försvinnande segrar. Även där vet vi att tillfredsställelsen är kortvarig. Paketet beställs, levereras, öppnas (returneras), och förlorar snabbt sin laddning. Trots att vi bara känner oss tryggade tillfälligt, upprepar vi beteendet. Eller så är det kanske just på grund av det tillfälliga, som kräver upprepningen av oss för att vi ska kunna vila i ett tillstånd av tillfredsställelse.
”Kanske är det inte bara ett tecken på flyktighet, utan ett sätt att få en paus från all osäkerhet i en tillvaro där få saker – jobb, bostad, världspolitik – känns stabila.”
Det är frestande att tolka dessa fenomen som symptom på vår tid. Snabb konsumtion och ständiga små kickar blir lätt bevis på ett samhälle där allt har blivit flyktigt, där tålamod är en bristvara. Men det går också att vända på resonemanget. Kanske är det inte bara ett tecken på flyktighet, utan ett sätt att få en paus från all osäkerhet i en tillvaro där få saker – jobb, bostad, världspolitik – känns stabila.
Kaffet svalnar snabbare än man tänkt (kanske bra med tanke på mikroplasterna?), och koppen hamnar snart i papperskorgen. Och ändå är den värd varenda krona, om man räknar i kvarter av immunitet mot existentiell svindel.
