Tafatt karikatyr av tonåringar i krig
Trots dramatikern Nina Zachozjenkos detaljerade vittnesmål från invasionen har Hedda Sonnegård aldrig känt sig längre ifrån krigets verklighet.
Det är ett konstycke att gestalta tonåringar. Spännvidden mellan den inre världen och de yttre manéren är aldrig så stor som hos människor i gränslandet mellan barndom och vuxenskap. De scenkonstnärer som låter sig distraheras av tonåringens overta väsen med sitt tidsbundna språk, självmedvetna gester och trendkänsliga beteenderepertoar, går miste om att skildra den unga människans psyke. När så är fallet, blir gestaltningen inte mer än en imitation. Dessvärre går Sista meddelandet på Dramaten just i den fällan. Resultatet blir en tafatt karikatyr av ett tonårsgäng i det krigsdrabbade Ukraina.
Utgångspunkten för Nina Zachozjenkos nyskrivna kammarspel, i uruppförandet regisserad av Dmitri Plax, är en grupp ukrainska föräldrar. Kriget har inte bara trasat sönder byggnader och människokroppar, utan även deras relationer till sina barn. I ett desperat försök att överbrygga avgrunden av oförståelse tar de sig in i barnens mobiltelefoner. Genom gamla meddelanden och arkiverade reels framträder bilden av barnens liv under de sista skälvande dagarna av fred och de första paralyserande dygnen av krig när Putins armé marscherade över landsgränsen i februari 2022.
Ensemblen tjänar dubbelt syfte genom att samma person spelar såväl förälder som barn. Det är ett grepp som i teorin har stor gestalningspotential – att med blotta ögat få se skådespelaren förvandlas från en karaktär till en annan är svårslaget – men som i praktiken faller platt i den aktuella föreställningen.
Som tonåringar rör sig skådespelarna med utstuderat säckigt kroppsspråk, tar selfies med utsträckta tungor och dräller i högar på scengolvet, tvångsmässigt scrollande på sina mobiltelefoner som vore de spelmissbrukare vid en vegasautomat. Det sistnämnda må vara verklighetstroget, men innebär att publiken blir oaktsamt alienerad. Det är trots allt ögonen som är själens spegel, och när ensemblen har blicken fixerad på sina mobilskärmar förvägras publiken tillgång till karaktärernas själareflektioner. Jag saknar undre lager av existentiell vånda, åtrå, skam, rädsla, framtidshopp – det inre liv som är själva essensen i ungdomen.
Det blir pinsamt tydligt att människorna framför mig inte är tonåringar i en krigszon, utan medelålders institutionsskådespelare som liksom jag själv lever i en skyddad tillvaro långt från frontlinjerna. Paradoxalt nog har jag aldrig känt mig mer avlägsen från mina ukrainska generationskamrater, trots att texten avlägger detaljerade vittnesmål om krigets fasor och omsorgsfullt belyser likheterna mellan livet i Ukraina innan kriget och vårt liv i Sverige (undertexten praktiskt taget vrålar “Det skulle kunna vara ni!”).
Zachozjenkos text, som är sprungen ur dramatikerns personliga erfarenheter av invasionen, kommer däremot till sin rätt i partierna där ensemblen ger liv åt föräldrakaraktärerna. Nu tillåter sig skådespelarna en avskalad spelstil och förmedlar träffsäkert maktlöshet i alla dess uttryck. Omid Khansaris flyktingpappa förgås av sorg, Nina Togner Flexs läkarmamma värjer sig förtvivlat från sina egna skuldkänslor, Hamadi Khemiris soldatpappa skakar av frustration och Nina Dahns flyktingmamma står på randen till total apati. Trots att karaktärerna gjort vitt skilda beslut, tycks ingen lyckats göra rätt, varken i sina egna eller i sina barns ögon. Den som flyr är en landsförrädare som försummar sina barns framtid och den som stannar är vårdslös och äventyrar familjens säkerhet.
Uppsättningen må misslyckas med konststycket att teckna trovärdiga tonårsporträtt, men man lyckas väl förmedla den brutala insikten att föräldraskap i krigstid är dömt till nederlag.
Sista meddelandet spelar på Dramaten till 2 december 2026
