Tack och förlåt kapslar in den svenska ängsligheten

Under juldagen hade den redan hyllade filmen Tack och förlåt premiär, vilken är en av de många svenska Netflix-produktioner som har gjorts i år. Filmen är regisserad av den prisbelönta svenska regissören Lisa Aschan (Apflickorna, Ring mamma!), producerad av danska Stine Meldgaard Madsen (Antichrist, Efter bröllopet) och för manus står Marie Østerbye (Almost Perfect), även hon från Danmark.

“Alla föräldrar väntar på ett tack, och alla barn väntar på ett förlåt”, menade regissören själv i en intervju, där hon även beskriver Tack och förlåt som en fortsättning på sin film Ring mamma! som också berör en relation mellan förälder och barn. I hennes nya films inledande scen ser vi en höggravid kvinna – spelad av Sanna Sundqvist som även är aktuell i serien Tore på Netflix – vars make Daniél berättar att han vill lämna henne. Natten därpå dör han plötsligt i sömnen. Ensam kvar blir hon med deras son (Amaël Blomgren Alcaide) och hennes svärföräldrar, dessutom dyker hennes storasyster upp och tvingar henne att konfrontera sin egna barndom. Relationen med systern står i centrum då de inte träffats sedan de var barn och vid ung ålder tvingades välja vilken förälder de ville bo med när de skildes. Den yngre systern, Sara, valde deras mor och den äldre, Linda (Charlotta Björck), valde deras pappa. Lindas återkomst påminner Sara om hennes barndom, och i synnerhet deras far (Ville Virtanen), samt den komplexa relationen hon haft med honom. 

Filmen genomsyras av en absurditet som påminner mig om Roy Andersson i utförandet och karaktärer som snarare är karikatyrer som i Ruben Östlunds filmer. Makens död berör karaktärerna på ett udda sätt och de vandrar omkring som tomma skal, förlamade i chock av händelsen. Interaktionerna mellan Sara och hennes påträngande svärmor (Ia Langhammer) som flyttar in efter Daniéls död är särskilt absurda då de ständigt missförstår varandra och verkar ha svårt att sätta sig in i varandras känslor, vilket ger mig lite Nicolas Winding Refn-vibbar. Sara är dessutom gravid under hela filmen, men graviditeten känns surrealistisk och vid vissa tillfällen undrar jag om hon verkligen är gravid. Det känns på vissa sätt som att hon är gravid med sitt eget inre barn eller att magen representerar hennes sorg, tyngden av hennes känslor som väger ner och således påverkar hur hon för sig. Dessa element gör filmen unik och intressant, vilket får mig att tänka på Ari Asters Beau is Afraid (2023) i formen, men samtidigt känns den också som vilken svensk komedi som helst. Om det verkligen är en komedi eller en tragedi kan jag inte svara på, utan filmen tar på så vis fram komplexiteten i sörjandet — då hon både sörjer sin makes bortgång och deras förhållande. 

Framstående är både regin, manuset och skådespeleriet, där både talangfulla Ia Langhammer och Sanna Sundqvist är guldbaggenominerade för sina skådespelarinsatser. Även Charlotta Björck gestaltar Linda på ett fint sätt, vars karaktär både tar hand om människorna runt om henne, men också utstrålar värme till oss som åskådare. Tack och förlåt är absolut mer intressant än dess titel, som ändå kapslar in den svenska ängsligheten, och ett sevärt familjedrama – relaterbar för en bred publik att se nu till årsskiftet då vi tar avsked av 2023. Vi blickar framåt mot ett nytt år. Tack! Och förlåt…