Att lyssna på Swevens debutalbum kan liknas vid personen på skivomslagets upplevelse. Han som ensligt, isolerat, sitter på en strand med gigantiska himlakroppar hängande i luften ovanför sig, och stirrar ned i ett mörkblått, ändlöst hav, rädd för att slukas.
The Eternal Resonance är en i princip oavbruten ström av atmosfäriska riff och melodier, komplexa låtstrukturer som liksom försätter en i trans, eller kanske snarare i ett slags sömnparalys. Att placera detta album i en genre är inte lätt, och egentligen helt onödigt. Att kalla det något annat än death metal är missvisande, att kalla det death metal reducerande, oavsett hur många adjektiv som “progressive” eller “atmospheric” man väljer att nyansera det med.
Robert Andersson, som är låtskrivare, gitarrist och sångare i Sweven, skapade 2014 en milstolpe inom death metal i och med utgivningen av Morbus Chrons andra album Sweven. Men på grund av “creative differences” — som det så ofta heter — lades Morbus Chron ned bara ett år senare, och allt vi lämnades kvar med var fantasier om vad som hade kunnat bli. Andersson ville djupare ned i märkligheten, de andra hade nått sin gräns. Fem år passerar, och Andersson drar ihop ett nytt gäng, givetvis döpta efter Morbus Chrons svanesång.
Albumet är inte bara en naturlig uppföljare, inte bara en vidareutveckling av allt som gjorde Sweven till en modern klassiker, utan ett album så mästerligt komponerat, med en sådan detaljrikedom och sådan stämning, att det saknar motstycke i den svenska metalvärlden. Å ena sidan är det slående hur sammanhållet det är, hur minutiöst och noggrant planerat det uppfattas, samtidigt som det å andra sidan är fullt av överraskningar och ständigt intressant. Dessutom är det, i positiv bemärkelse, mycket märkligt. Detta för övrigt åstadkommet med ganska små medel – det handlar för det mesta bara om en klassisk banduppsättning: sång, gitarr, bas och trummor.
Introt The Spark är i sammanhanget en ganska simpel låt, men drivande och högtidligt pompös. Den glider sömlöst över i den nio minuter långa mastodontlåten By Virtue of a Promise. Anderssons sång är rakt igenom albumet hjärtknipande stark – “promise me that all I give / will come twofold in return / I am renouncing life to live” vrålar han så kraftfullt att man fruktar för hans stämband, medan musiken konstant pendlar mellan att låta som shoegaze, 80-talshårdrock och postpunk, utan att det låter det minsta krystat eller malplacerat. Reduced to an Ember är lika jazzig som 70-talsproggig. Flera av partierna hade fungerat naturligt i exempelvis Pink Floyds repertoar. Den sanslöst vackra andra halvan Solemn Retreat står för ett av albumets mest upplyftande stunder med sina poppiga inslag, sin visserligen sparsmakade xylofon (!?), och de sista, flytande sekunderna av piano och akustisk gitarr är verkligt idylliska. Visceral Blight må vara den mest “traditionella” låten genremässigt här, främst på grund av dess höga tempo och explosiva blastbeatkomp, men låter ändå inte riktigt som något annat.
Robert Andersson ombads nyligen i en intervju att beskriva The Eternal Resonance med tre ord. Hans svar blev “very sincere music”. Uppriktigheten han nämner är påtaglig. Även om Sweven var nyskapande och väldigt egen, var det som att Morbus Chron inte riktigt vågade lämna sin genre, inte helt vågade följa sina instinkter. De graviterade ständigt mot det vackra, mot gripande tongångar, men stannade inte i dem. De skulle direkt vidare, skapa dissonans och återgå till vad som ändå var kärnan: death metal.
På The Eternal Resonance finns inga tecken på kreativ begränsning eller åtstramning, det finns inte på samma sätt någon kärna. De långa, akustiska instrumentala partierna, alla influenser från en rad olika genrer, de glittrande melodiska inslagen, det ofta jazziga trumspelet, blir alla till bevis på hur man kan nå nya höjder om man bara släpper sin genres och dess anhängares alla förväntningar, vilket inte är lätt, när man startat sin karriär som ett renodlat Autopsy-dyrkande dödsband. Kanske har det faktum att albumet i princip skrivits i hemlighet, i ensamhet, även bidragit med sitt. Oavsett vad är just ensamheten, känslan av isolering på en avlägsen plats, något som genomsyrar albumet. Det finns en sådan fruktansvärd sorg i allt. Inte minst i det storslagna instrumentala outrot Sanctum Sanctorum, som hamrar sig fram som en marsch, innan den upplöses i utsökt körsång – givetvis på latin.
Jag funderar över albumtiteln. Vad betyder den? Faktum är att man får nästan en föreställning om att albumet pågått länge när man slår på det, att det fortsätter långt efter att sista låten klingat ut, att The Eternal Resonance endast är ett en timme långt utdrag ur en evigt pågående sändning, där alla dessa magnifika musikaliska infall bara fortsätter att avlösa varandra. Kanske är det det albumtiteln syftar på. Hur att slå på första låten är som att äntligen ta sats där man sitter på strandkanten, kasta sig ned i det iskalla havet framför sig, och bara sjunka ned i det, utan att någonsin nå botten.
