Swans utför en sista ritual på Slaktkyrkan
Den första snön har just fallit över Stockholm. Inne på Slakthusområdet är det mörkt och kallt, vilket inte känns helt opassande när det experimentella rockbandet Swans gör sitt Sverigestopp på vad som ska bli deras sista stora turné. Påstås det.
Förakt är Jessica Moss, känd från Silver Mt. Zion. Hennes publikuppvärmning består av ett halvtimmes långt ljudverk som involverar fiol, bjällror och eko. Därefter träder Swans frontman Michael Gira fram på scen, till ljudet av applåder. Michael Cera! ropar någon ur publiken, vilket jag hoppas att han slipper höra. Den första tanken som slår mig när bandet står uppradat är att snittåldern på uppsättningen inte kan ligga alltför långt från den svenska pensionsåldern. Hur ska de orka, tänker jag, väl medveten om att detta inte precis är något gäng som kompromissar med sitt sound.
Åldern till trots drar bandet igång med oerhörd kraft. Jag inser snart att jag inte har en aning om vilken låt det är de spelar. Musiken improviseras fram under ledning av Gira. Kuslig lap steel-gitarr blandas med pulserande trummor och keyboard för att bilda bandets typiskt orgiastiska ljudbild. Antalet ackord per tidsenhet är lågt ‐ de kan stanna på ett och samma ackord i flera minuter. Effekten blir att varje ackordbyte blir så omvälvande att det känns som transcendentalt. Gira står i mitten av scenen och dansar, viftar med händerna eller dirigerar extatiskt sina bandmedlemmar. I andra stunder sitter han på en pall och slår på sin akustiska gitarr.
”Den första tanken som slår mig när bandet står uppradat är att snittåldern på uppsättningen inte kan ligga alltför långt från den svenska pensionsåldern.”
Ur hans mun strömmar ordlösa mantran, och det är nästan som om han och musiken kanaliserar någon högre kraft. Det första av kvällens många långa crescendon är kanske också dess starkaste. Bandet lyckas eskalera sitt repetitiva spelande om och om igen. Varje gång man tror att det är över så snabbar de upp ytterligare – man kan inte tro sina öron.
Redan under andra låten märker jag hur den mullrande basen och skrikande gitarrerna skurit sig rakt in i min märg. The Merge från senaste skivan Birthing är kanske kvällens mest aggressiva nummer. Det sveper in publiken med hemsökande texter för att sedan attackera med sina ändlösa, brutala riff. Swans musik är bokstavligen talat fysiskt påfrestande.
”Swans musik är bokstavligen talat fysiskt påfrestande.”
Jag har sett Swans en gång tidigare, på samma plats för två år sedan. De var lika intensiva då, men Gira la mer fokus på sina karaktäristiska skrik och rop än på att faktiskt förmedla några texter. När nästa låt (som jag faktiskt inser vilken det är: Paradise is Mine från 2023 års The Beggar) börjar gläder jag mig därför åt att man verkligen hör och kan ta in Giras poetiska ord. De blir rentav kusliga när de får eka ut i den kyrkliknande lokalen. “Is there really a mind?” frågar han sig gång på gång, “Am I ready to die?”. Rytmen tilltar sedan på A Little God in My Hands, vars basgång känns som ett slag i magen. Det märks även att det här är den låt åskådarna känner sig mest hemmastadd vid – rytmen sprider sig som en våg genom publikhavet.
”På ett organiskt sätt växer låtarna fram framför publikens ögon. Gira dirigerar och lockar fram översinnlig improvisation från hela bandet.”
Sist kör de Newly Sentient Being, en låt som inte återfinns på något studioalbum, utan (vad jag förstår) har tagit form helt och hållet under denna turné. Jag har inte koll på hur lång tid den pågår (Gira har undanbett sig mobiltelefoner under spelningen), men det måste vara minst fyrtio minuter. “Begin again”, manar Gira i ett tillfälle när det maniska riffandet avtar. Jag undrar om detta är en hint om hans konstnärliga framtid. Bandet upplöstes ju en första gång på 90-talet för att sedan uppstå igen i ny skepnad. Magkänslan säger att det här inte är det sista vi kommer från se från hans sida.
Att lyssna på studioversioner av Swans låtar är till viss del en intellektuell upplevelse – det utmanar, man blir otålig och obekväm – men att se dem spela live är helt och hållet något fysiskt. De framför bara fem låtar, men når ändå upp i över två och en halv timmes speltid. På ett organiskt sätt växer låtarna fram framför publikens ögon. Gira dirigerar och lockar fram översinnlig improvisation från hela bandet. Swans musik är något man upplever som en rentav religiös ritual.
