Sverige förtjänar ett bättre försvar av invandrares rättigheter
Istället för att debattera hur skötsamma invandrare ska vara för att få stanna, borde partiledarna påminna sig om hur en demokrati fungerar. Vi väljer vilka som representerar oss, inte vilka som blir representerade, skriver Doris Kapla.
Vem som får stanna i Sverige och vem som inte får det, har tagit allt större plats i partipolitiken det senaste decenniet. Kraven på hur invandrare ska vara för att få finnas i landet blir bara högre och högre.
Under fredagens slutdebatt i SVT röstade samtliga tidöledare förutom statsministern “ja” till frågan om svenska värderingar ska krävas för att få stanna i Sverige. Ulf Kristersson förtydligade i en intervju med SVT att han bara avstod från att rösta ja, för att man inte kan skriva in värderingar i lagstiftningen. Han tycker självklart att de som kommer hit ska “uppskatta det land [de] har kommit till”.
Den här typen av krav får inte en stat ställa på sina invånare. Tvärtom kännetecknas en demokratisk stat av att den behandlar alla sina invånare lika, utan krav på motprestation.
Utrymmet för hur “fel” en invandrare får vara innan folk slutar försvara hen krymper hela tiden.
I SVT-debatten försvarar Nooshi Dadgostar invandrares rättigheter genom att lyfta två unga tjejer som jobbar i hemtjänsten, talar perfekt svenska och har “gjort allting rätt”. Hon tycker att det är hemskt att de nu riskerar att bli utvisade. Men det är ett försvar som inte duger.
”Människors moraliska karaktär är aldrig relevant när man försvarar deras grundläggande rättigheter.”
Människors moraliska karaktär är aldrig relevant när man försvarar deras grundläggande rättigheter.
Dels för att även fokuset på positiva drag oundvikligen definierar hur exemplarisk man behöver vara för att vara värd något – vilket inte kan kännas kul att höra för de som är sjukskrivna eller dåliga i skolan.
Men framförallt för att det bara leder till att debatten böljar fram och tillbaka mellan de som tar upp exempel på invandrare de tycker betett sig dåligt, och de som tar upp exempel på invandrare de tycker betett sig bra.
Det enda väljarna behöver bestämma sig för när debatten ser ut så, är var deras personliga gräns går för hur en människa ska vara för att få leva i Sverige. Men i en demokrati väljer vi vilka som representerar oss, inte vilka som blir representerade.
Det debatten egentligen borde handla om är att det finns gränser för hur hänsynslös en stat får vara mot enskilda människor. Alla har rätt att söka asyl och rätt till social trygghet. Det borde inte gå att strunta i.
Detta brukade inte vara en höger-vänsterfråga. Åtminstone inte för Anna Kinberg Batra och sju andra moderater som 2001 lämnade in en motion om att den som behöver vänta i mer än sex månader på besked ska få sin asylansökan automatiskt beviljad.
”Det är skillnad på en människas hat och en statsmakts hat.”
Motiveringen finns att läsa i motionen: “Det ska finnas en gräns för hur mycket personligt lidande den enskilde skall behöva acceptera.” Den gränsen är formulerad i grundlagen.
Det står: “den offentliga makten ska utövas med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet”. Det finns ingen klausul som utesluter folk som inte sköter sig. Det är av en mycket god anledning: det är skillnad på en människas hat och en statsmakts hat.
Om en människa hatar en annan kan staten sätta gränser när det går från åsikt till handling; hets mot folkgrupp, diskriminering och misshandel är förbjudet. Men en individ är helt värnlös inför en stat. Principen om allas lika värde finns för att sätta gränser för vad en stat kan göra mot enskilda individer.
Att det bara är statsmakten som inte får hata är en viktig nyansering, när försvaret av “allas lika värde” framstår som naivt i diskussioner om vad som ska hända med folk som begått fruktansvärda brott. Det går utmärkt att kombinera ett brinnande hat mot våldtäktsmän med ett försvar av människors grundläggande rättigheter i relation till staten.
Det finns ingen genväg till ett samhälle utan problem, och absolut ingen genväg där man har olika mycket rättigheter beroende på var man är född. Om alla med dubbla medborgarskap utvisades, skulle det fortfarande finnas kriminella och kvinnohatare kvar i landet. Varför vänta med att räkna ut hur vi ska ta oss an dem?
Och om en lösning är god nog åt de som bott i Sverige i generationer, varför skulle den inte vara god nog åt de som precis kommit hit? Vi som är här är här. Vi vill alla ha en framtid som inte känns hopplös, och vi behöver alla varandras hjälp för att förverkliga den framtiden.
Hade det krävts att vi tyckte att alla i Sverige var bra personer för att lösa landets problem, hade vi fortfarande levt i ett feodalsamhälle.
