Svensk Humor – Ett navelskåderi för vardagsrummet
På svenska skulle Elis Monteverde Burrau heta Grönberg-Byrå, men någon vidare respekt för det svenska språket har han då inte. Vilket ju kan vara kul. Det kan vara kul. Det är inte kul. På Teater Brunnsgatan 4 är han aktuell med Svensk humor där meningarna är grammatiskt korrekta men absurda och utfyllda med nonsens. Det funkar bättre som vitt brus eller melatoningodis (vi snackar stilnoct) och jag måste kämpa för att motstå sömnen. En ensam skådespelare på en liten scen. Sparsamt ljus. Den monotona prosan med verbal deadpan hjälper inte. Meningarna har inga kumulativa funktioner. Det är en slags poesi. Hela föreställningen är en känsla, jag kallar den osäkerhet.
För det ska faktiskt hända något när texten tar fysisk form. Ljudvågorna har betydelse. De kan engagera och det kallas dramaturgi. De kan också spreta åt så många olika håll att intrycket blir stökigt och ofokuserat vilket är vad som sker i Svensk Humor. Jacques Karlberg som spelar monologen jobbar i gränslandet mellan osäker närvaro och karaktärsstudie. Han reagerar när publiken skrattar (fast det inte är roligt) men är trots allt ganska duktig på att tuffa på och riva av texten. Mitt problem är bara att jag inte vet VEM han spelar. VEM ÄR ELIS MONTEVERDE BURRAU??? Min förförståelse sträcker sig inte längre än att jag vet att han figurerar i Christopher Garplinds tv-sända “Nya” Tankesmedjan; Cyklopernas Land, där han stjäl gay valor genom att vara queer (sig själv?), och att han spelat just bög (alla spelade bögar) i filmen Magisterlekarna av Ylva Forner.
Är det meningen att jag ska veta vem han är? Och om inte, varför ska jag skratta åt hans tragiska liv? Det finns en air av coolhet, jag ser den absolut, han är en it-boy, jag fattar. Men jag lyssnar faktiskt på vad som sägs, och jag blir djupt bekymrad och orolig. Det kanske är en persona. Barncancer. Alkoholmissbruk. Antisocialt beteende. En tonåring fast i en vuxen mans kropp. En poet som tar sina barns ord och gör det till poesi. Ämnena låter utelämnande, de hade kanske funkat som stand up – monologen påminner om det – om man är ärlig.
Men allt klingar falskt. Monologen är som ett slags försvarstal, en omvänd intervention, ett erkännande. Så varför skrattar publiken? Monologen är så intim att det hade krävts av mig att vara son, pappa och make till Monteverde Burrau för att fatta galoppen. Det är så nischat att tragiken åsidosätts och blir komisk, men jag skrattar inte.
Det är ett häng för kompisar och jag är inte bjuden. Låt gå för att Teater Brunnsgatan 4 är en liten teater där det lätt kan skapas intimitet men jag tycker faktiskt att det egna vardagsrummet hade passat bättre för den här typen av navelskåderi. Skrattet känns performativt, som om publiken vill signalera att de förstår vad som pågår. Skratt = Bra = Sant? Svar: Nej!
Det är visserligen så att komedi och tragedi är två sidor av samma mynt. Men en tragedi förklädd till komedi är en lögn. Pjästiteln bedrar och jag känner mig lurad på samma sätt som när jag fick reda på att nittioprocentig mörk choklad innehåller fler kalorier än sjuttioprocentig. Lurad (tjock) och utanför. Svensk Humor är teaterns svar på dagbokslitteratur likt Halva Malmö består av killar som dumpat mig av Amanda Romare. Inget man läser högt och knappast en stor upplevelse. Vissa saker kan stanna i vardagsrummet bland vänner.
Svensk humor spelar på Teater Brunnsgatan fyra till 24 maj
