Svensk hiphop har aldrig varit mer mångfaldig

Halva 2023 har gått, och ingen rappare har toppat vare sig albumlistan eller singellistan i USA. Det är den längsta torkan på länge för hiphopen, som trots allt har varit den dominanta genren i landet och internationellt i flera år. Annat ljud i skällan är det i Sverige. Här fortsätter hiphopen att skörda kommersiella framgångar, även om den inte är så dominant som den var under sent 2010-tal. Året började med att den maskerade duon 23 och C.Gambino parkerade sin gemensamma EP M.O.B på toppen av albumlistan, och under våren har Yasins nya album legat på förstaplaceringen i sammanlagt nio veckor. Samtidigt har både Einár och Hov1 haft ettor på singellistan. 

Ändå är det inte den kommersiella framgången som definierar den svenska hiphopens 2023 hittills. Det är inget nytt att genren kan utmana på listorna. Det märkvärdiga med hiphopscenen i år ligger istället i ett par andra intressanta trender. 

Först och främst: albumformatets återkomst. Gangsterrappens glansår under det sena 10-talet gav oss massa bra låtar, men slående få album som stått sig med tiden. Den svenska hiphopen har de senaste åren i stort varit singeldriven. Något som slår en när man utvärderar 2023 hittills är att svenska rappare återigen testar på mer eller mindre ambitiösa albumkoncept. 

Det kanske är färre enstaka låtar som blir definitiva anthems och kulturella “moments” nu än för några år sedan – tänk Positiv, Katten I Trakten eller Pippi. Men vi får desto fler album som fångar det offentliga samtalet och lämnar bestående intryck över längre tid. Jelassis omskrivna och hyllade debutalbum från i år är ett typexempel, och i fjol var det få musikaliska verk som fångade så många rubriker och lovord som Cleos mästerverk Missaoui. Att albumet återigen prioriteras är en utveckling som befäster att den svenska hiphopen fortfarande har något att säga som kräver utrymme, bortom de euforiska ögonblicken som enstaka hitlåtar bidrar med. 

Den andra slående trenden med svensk hiphop år 2023 är den nyfunna bredden. Det har alltid funnits mångfald i den svenska hiphopen, men den har också alltid varit begränsad. Under genrens tidiga dagar som en nischad subkultur var scenen så liten med så få utövare att utrymmet för experimentation på större skala var mindre, även om många kreativa pionjärer såklart fanns. Gangsterrappens kommersiella framfart, å andra sidan, gav upphov till en guldrush av trendhoppare som följde mallar skapade av ett fåtal stilbildande pionjärer. Ville du rappa hårt och rakt kunde du följa vägen som stakats ut av Z.E, Yasin eller Dree Low. Ville du å andra sidan vara melodisk och atmosfärisk kunde du haka på Aden X Asme, Ant Wan, eller Blizzy. 

Till slut blev soundet uttömt och mättat, som det alltid blir med trender. Efter att gangsterrappen exploderade i popularitet har den naturligt planat ut på en stabil nivå rent kommersiellt. Kvar i dammet efter explosionen finns en genre med fler utövare, mer resurser, och starkare strukturer, än någonsin innan. 

Det som tidigare var en enkelfilig väg har nu blivit ett virrvarr av stigar i olika riktningar. Det är klart att den svenska hiphopen fortfarande har en huvudled, en mainstream, som suger upp det allra mesta av uppmärksamheten. Men mer än någonsin finns det nu möjligheter för artister att gå sin egen väg, och för lyssnare att söka ut musiken den vägen leder till. Det reflekteras i de bästa albumen som hittills släppts i år. Den geografiska och kreativa mångfalden är anmärkningsvärd – allt från sörmländsk discofunk till hård gaturap från Göteborg, västerbottnisk drum and bass till jazzig poesi från Kalmar. Utmaningar finns såklart, främst i form av en musikindustri som gör det svårt att leva på sin konst utan att jaga det kommersiella. Ändå är den svenska hiphopkulturen kanske mer mångfaldig än någonsin innan. Måtte den utvecklingen fortsätta. 

---

Årets 10 starkaste svenska hiphopalbum hittills 

10. Mörkret – Ozz6y

Malmörapparens steg mot ett mörkare, mer avskalat sound är inte utan skavanker, men ändå finns här en uppsjö av akrobatiska flows och geniala formuleringar som gör Mörkret till ett album värt att lyssna på om och om igen. 

9. Funkar De? – Periferi 

En enorm skaparglädje och utstuderat musikaliskt hantverk präglar det nya albumet från den sörmländska kvartetten. Bakgrunderna är mer besläktade med 70-talets disco och funk än med dagens svenska hiphop, och man kan alltid lita på att refrängerna sitter som en smäck. 

8. 96 – Rami

Ett av årets allra starkaste bidrag i kategorin ofiltrerad verklighetsrap. Tillsammans med producenten Mackan bygger Rami en enslig atmosfär som greppar tag i en från början och aldrig riktigt släpper. Ångesten och paranoian från den tuffa uppväxten känns i varenda ord Rami spottar.  

7. Numer – Mattis 

Årets mest romantiska hiphopalbum, om man nu egentligen vill kalla musiken Mattis gör för hiphop. Numer är en jazzig odyssé som alltid tar den vackra, natursköna omvägen genom virvelvindar av poetiska formuleringar. Avnjuts bäst så nära medelhavet som möjligt. 

6. Come Alive – Sarettii

Göteborgs Saretti är en uppenbar arvtagare till den råa, skrytiga gangsterrappens tron. Med en armé av tunga producenter i ryggen levererar han tuggummiflows, vassa punchlines, och hårda refränger med ett ogenomträngligt självförtroende. Ett mycket lovande debutalbum.

5. ikväll, inatt, men aldrig imorgon – Josef Slunge 

Charmigt, sårbart, och frisinnat från Majornasonen. Jazziga bakgrunder och poetiska texter stakar ut en personlig resa från hopplöshet till framtidstro. Slunge besitter även en osviklig känsla för melodier och en vilja att blanda genrer som ser till att det aldrig blir tråkigt längs vägen. 

4. PISTOLER POESI OCH SEX – Yasin

Visst, man kan sakna energin som definierade den yngre Yasins musik. Ändå är det få andra i detta land som beskriver verkligheten han och många andra kommer ifrån med liknande skärpa. PISTOLER POESI OCH SEX är ljudet av en svensk gangsterrap som vuxit upp och mognat.

3. Horizon Inn – Fricky

Den ständigt enigmatiska banbrytaren från Västerbotten i sin mest stilrena form hittills. Frickys melodier tar lyssnaren på ett spännande äventyr genom en isolerad, egensinnig värld av norrsken och breakbeats. 

2. 10 somrar senare – Simon Emanuel

Veteranens penna jobbar fortfarande i en egen klass i detta land. Kombinera detta faktum med en filmisk inramning av varma bakgrunder och sentimentala melodier och du får 35 minuter av magi. Gott så. 

1. dom har bara gett mig ett namn – Jelassi 

Vad ska man säga som inte redan har sagts? Med dom har bara gett mig ett namn har Jelassi och superproducenten Nisj skapat en uppväxtskildring som gräver lika djupt i rapparens egna psyke som i strukturerna som har format det. Det är årets bästa svenska album i vilken genre som helst.