Sunrise on the Reaping är en mörk dystopi med ett för ljust slut
Filosofen Slavoj Žižek påstår att den mest realistiska genren idag är dystopin. Inom dem finner vi dolda inslag av vårt nya, autentiska sätt att leva i 2000-talet. I den mycket efterlängtade uppföljaren till The Hunger Games-trilogin, Sunrise on the Reaping, ser jag mig finna just denna autenticitet. Det är en mörk verklighet som vi accepterar för att vi inte tror oss kunna göra något – för att det håller oss säkra. Vi är med i spektaklet vare sig vi vill det eller ej.
Filmen följer det 50:e Hungerspelet, 24 år före händelserna med Katniss Everdeen (Jennifer Lawrence). Huvudpersonen är den, i originaltrilogin, karismatiske men spritmissbrukande Haymitch Abernathy (Joseph Zada). Vi får se hans egen väg in i spelen och hur han till slut lyckas ta sig ur dem levande. För den som har sett originalfilmerna eller läst böckerna, så vet man att han klarar sig. Det är inte den spänningen som berättelsen hänger på. Snarare är det frågan om vad som driver honom till att bli den vi till slut känner igen 24 år senare.
I det stora hela lyckas Billy Rays och Michael Lesslies manus att hålla oss engagerade och sorgsna nästan hela vägen igenom. Vi ser inte bara en ung mans kamp mot en förtryckarregim, utan också en ideologi som omsätts i praktiken på ett sätt som påminner om originalfilmerna – och till och med går längre.
President Snow (Ralph Fiennes) och staten Panem är måna om att kontrollera narrativet vid varje steg. I Sunrise on the Reaping görs den här kontrollen till ett genomgående tema. Det är inte bara en fråga om att klippa bort det förfärliga, utan att skapa berättelser kring dem, att romantisera och förstärka. Plutarch Heavensbee (Jesse Plemons) frågar Haymitch retoriskt varför alla genom historien fortsätter att acceptera sitt förtryck när de vet att de har vapen och ett numerärt övertag. Svaret finns i det osagda: övertaget är byggt på en berättelse. Makten ligger i utförandet av ritualer. Här är vi tillbaka i Žižek. Hungerspelen är en ideologisk fantasi där ritualer definierar vad det synliga våldet betyder. Våldet i arenan sänds och är synligt, men hela inramningen: paraderna, dräkterna, konflikterna mellan distrikten och segern, förvandlar underkastelse till delaktighet.
På så sätt speglar hungerspelen inte bara vårt samhälle idag på det banala planet genom Eurovision och reality-tv, utan också på ett djupare plan. Ett krig som utkämpas mot ”terrorister” som ”gömmer sig” i sjukhus och teatrar, rättfärdigar ”collateral damage”. Deras barn dör så att våra kan leva. Det är berättelsen som upprätthåller vår passiva underkastelse till systemet, vare sig det är i Ryssland, i USA eller i Sverige.
Vi ser också temat direkt i Haymitch själv. Det är just den här narrativa kontrollen som han tvingas kämpa emot. Utan att spoila är det också det som leder honom till den avgrund vi finner honom i många år senare. Hans uppror blir ett misslyckande. Det är tragiskt och vackert regisserat av Francis Lawrence.

Det är också otroligt stark casting. Från Zada själv till Mckenna Grace (Maysilee Donner), Fiennes, Elle Fanning (Effie Trinket), Kieran Culkin (Caesar Flickerman), Plemons, med många fler. Det är inte bara väldigt lika sina äldre versioner, utan också helt otroliga i sig. Fanning är speciellt strålande och nyanserad i de få scener hon får.
Tyvärr brister filmen mot slutet. Den intellektuellt stimulerande och tragiska stämningen i stil med grekiska tragedier avtar under den allra sista sträckan. Jag medger att jag inte har läst boken som den baseras på. Det kan mycket väl vara så slutet är i originalmaterialet, men känslan är att ett gäng filmbolagschefer pekat med hela handen och tvingat in lite framtidstro i det hela.
Man drar ut på vad som händer med Haymitch alldeles för länge. I stället för ett förfall in i det mörker som speglar hans personlighet förvandlas han till någon med hopp, trots sin alkoholism. Det skär sig med den cyniska ton som filmen byggt upp. Vi vet vad som kommer att hända 24 år senare, ändå väljer filmen att fjäska för sentimentalitet och nostalgi på ett barnsligt vis. Hade man lyckats lämna Haymitch som den tragiska karaktär han ska vara, hade filmen nästan varit en fullträff. Jag rekommenderar alla Hunger Games-fans att se den, men lämna precis innan slutet.

