Strul: Mest av allt påminns jag om avsaknaden av svensk kvalitetskomedi

Netflix har vågat sig på en nyversion av 80-talsklassikern Strul, över 30 år sedan originalet släpptes. Det är i ett bekant vardagsgrått Stockholm som vi stöter på Filip Berg i rollen som frånskilde Conny, typ en deppig variant av en Pappa Rudolf-karaktär. Conny jobbar på Elgiganten i en typisk butikssäljarpiké och tar alla pass han kan för att kunna imponera på sin dotter med ridlektioner i födelsedagspresent. Allt tuffar på i sin vanliga varannan-vecka-takt när plötsligt allt som kan gå fel går fel. På något vänster har Conny lyckats trassla sig in i ett korrupt kokain- och morddrama som han lika klumpigt måste trassla sig ur igen för att kunna rentvå sitt namn.

Originalfilmen med samma namn och med Björn Skifs i huvudrollen har helt ärligt gått mig totalt förbi. Så när Skifs själv dök upp i en cameo såg jag det först bara som ännu en fullkomligt random detalj. Med bakgrundsinfon som behövs är väl den detaljen ganska festlig. Det blir som Skifs godkännande på hela produktionen, vilket är en väldigt uppfriskande attityd kontra Ulf Brunnbergs aktuella hatstorm mot alla kommande nyversioner av Jönssonligan. Jag kan varken uttala mig om originalet eller varför Jon Holmberg som regisserat den här nya adaptionen kände sig manad att göra en uppdaterad Strul efter hela 36 år sedan originalet. Kanske kan detta stora tidsrum öppna upp för en ny publik – det vill säga locka till sig fler än originalfansen och Skifsföljarna – och därtill slippa fastna i fällan som är jämförelse. Med Filip Berg och Amy Deasismont i filmens ledande roller känns denna nya publik inte allt för svåråtkomlig.

Filmen är draperad i ett gråblått filter som tillsammans med polisdramat för tankarna till Hot Fuzz (2007), och det vore inte helt fel att beskriva Strul som en svenneversion av denna pärla. Strul har tydliga inslag av den klassiska snubbel- och klumpeduns-humorn som sken på 80-talet, men presenteras i ett modernare paket som tyvärr saknar det där lilla extra. Det är uppenbart att det är en komedi och att det ska vara dumt, men det är på något vis fel typ av dumheter. Man vill åt det roande “gud va knasigt”-stuket av dumheter, typiskt Sällskapsresan-trams. Istället tragglas det med alldeles för mycket strunt. Vanligtvis sker det kanske en till två gånger under en film att man slås av tanken “men varför gör de sådär när man uppenbarligen hade kunnat göra på det här viset istället”, något jag menar på onekligen är manipulerade misstag som blir en genväg istället för att komma på ett mer realistiskt scenario, och egentligen bara känns som svaga punkter i ett manus – i den här filmen blir dessa tabbar för många. Däremot finns det flera små detaljer som skiner igenom, tjusigt genomtänkta små klappar som planterats för att hålla kvar tittarens intresse.

Filip Berg har etablerat sin naturliga förmåga att leverera komiska repliker i tidigare filmer som han har medverkat i. Däribland Studentfesten (2013), En dag kommer allt det här bli ditt (2023), och kanske lika irrelevant som det är nämnvärt – Björnzone (ja, jag menar Björn Gustafssons pojkband som gjorde succé i Mello), där han visserligen inte sa särskilt mycket men hans känsla för humor visas tydligt. I Strul blir Berg lite av en räddning för det annars ganska snopna manuset. Jag vet inte riktigt om man vågar säga det, men jag tycker mig ändå ana något lite Stig Helmerskt över Bergs komiska tajming och mimik. Både Bergs och Deasismonts prestationer lyfter något som egentligen känns lite snålt på skämt för att vara en komedi.

Efter att ha sett Strul tycker jag att en sak blir väldigt tydlig – den ekande tomheten bland svenska komedifilmer. Det har absolut funnits några storspelare; Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann (2013) och En man som heter Ove (2015) är båda filmer som inte bara triumferat i Sverige utan även gjort succé utomlands. Det måste vara nånting med deprimerade gubbar som folk älskar helt enkelt. Men svenska komedier sträcker sig faktiskt tillbaka längre än så. Tidigt 2000-tal präglades av filmer som Smala Sussie (2003), Jalla! Jalla! (2000) och Kopps (2003), varav alla har den där stolligt löjliga tonen som man idag saknar och söker. En ton som är alldeles unik för just dessa svenska guldkorn – den perfekta kompotten av underdriven humor, vardagssituationer, självironi och jantelagen.

Det är just därför det är så förbaskat tråkigt att inse vilken bristvara filmer som dessa är just nu. Senaste åren har fyllts av Sune-adaptioner som säkerligen kommer fortsätta tills den dag då konceptet inte tåls att mjölkas längre, nyversioner av andra succéformat som Tillsammans 99, och familjeserier som utspelar sig på ett landställe någonstans i Stockholms skärgård. Underhållning som utan tvekan har sin charm, uppfyller sitt syfte och bör finnas på marknaden, men det vore hög tid för lite nya former av klassisk svensk komedi att åter ta sig in på strömningstjänsterna igen. Man måste ändå ge Strul att det är ett gediget försök att göra just detta – men det når inte hela vägen fram, inte särskilt långt fram alls tyvärr.

Allt som allt är det oundvikligen en underhållande film. Jag skulle gissa att filmen flyger bäst för tonåringar, men funkar absolut som lättsam underhållning i brist på något bättre – och så kan det ju få vara. Höjdpunkten för mig är ett par bortrakade ögonbryn i ren breakup-hysteri. Så vad tar jag med mig från Strul? Att jag saknar svensk kavlitetskomedi, att man aldrig ska klättra in i en tvättmaskin och att noise cancelling hörlurar har mer makt än vi kan hantera.