“Where do I begin?” hörs en mörk, släpig och sensuell stämma fråga. Till tonerna av en högtidlig orgel och explosiva trummor börjar en historia om ett desorienterande storstadsvimmel. Rösten tillhör Douglas Diamond – egentligen ung, svensk singer-songwriter, även om han här snarare framstår som en gammal sjuttiotals-crooner som halkat in i samtiden. “Listen to me play my beat with emotion”, sjunger han i öppningsspåret All Night, och i bakgrunden levererar artisten Yikes energiska adlibs i egenskap av hypeman. I kombination med textrader om staden Jeriko och mänsklighetens framtid skänker orgeln en nästan religiös stämning över den nattliga, psykedeliska atmosfären.
Var är det egentligen vi har hamnat? Titeln på Douglas Diamonds tredje fullängdare, Welcome to Diamondland, verkar antyda att det är en annan värld. Och ju längre låtlistan rullar på, desto vidare öppnar sig diamantlandets psykedeliska landskap. Chemtrail Love är en hallucinatorisk drogtripp till Babylon, medan den rökiga bluesrocken på (Jesus) Take the Wheel spinner vidare på det religiösa temat. En tidig version av denna låt hade ett omslag där Jesus skakar hand med Elvis Presley, och det känns som att det är just i dikotomin mellan dessa figurer som Diamond försöker muta in sig själv.
Vidare är Vice en psykologisk kamp där diverse laster (rödvin, dollarsedlar, låtskrivande) ställs i kontrast mot frånvaron av en kärlek, och det hela dramatiseras av funkig gitarr och pulserande bas. På den drömlika Ballad of a Big Town balanserar ett långt psykedeliskt gitarrsolo mot en hypnotisk flöjt som tagen ur progressiv hippiefolk.
Faktum är att hela skivan framstår som en resa genom flera årtionden. Här blandas det drogliberala 60-talet med 70-talets mjukrockiga smör-crooner, 80-talets postpunk och 90-talets urbana syntsound. Kort sagt målar Douglas Diamond upp sig själv som en relik ur det förflutna, en sorts mytisk rocksångare som det numera lids brist på. Ändå är det som att något skaver mot detta retroanammande. Texterna känns, bibliska referenser till trots, förvånansvärt moderna. Inte helt opassande heter följande låt Modern Connection. Den är full av nostalgiska syntar, samtidigt som texten kastas fram och tillbaka mellan rader om skärmar och att ta inspiration från internet, och sådana som snarare fokuserar på den verkliga världen: “I saw you stare at an open casket / Good conversation in the sunset”. En intressant dissonans uppstår mellan dåtidens myter och nuets verklighet.
Storstadslivet genomsyrar hela albumet, och på avslutande Stockcity Blues, ett hatkärleks-ode till huvudstaden, känns det som att man har slungats fram genom myter och historier för att till sist landa i verkligheten. Det amerikanska rocksångarpersonat har brutits ned. När låtens sista rader, som dessutom är de enda på svenska, “Stockholm i mitt hjärta / Var snäll mot mig”, kommer in är det som att man får en första riktig glimt bakom Diamondmasken. Albumet avslutas med två instrumentella minuter, vilket tyvärr reducerar dess slagkraftighet. Faktum är att man flera gånger under albumet lämnas hungrig, med en önskan om att det skulle kunna bjuda på lite mer. Fördjupa alla tematiska trådar och fylla ut de expansiva ljudbilderna ännu lite till.
Tur då att det ryktas om att Welcome to Diamondland bara är den första delen i en trilogi. Här har Douglas Diamond verkligen lyckats etablera en säregen värld, där Jesus är lika oskiljaktig från Elvis som nattens psykedeliska eskapader är från religiösa uppenbarelser. Många av dessa parallella teman som skivan presenterar – stadsliv, synd, kärlek och religion – lär kunna breddas och utvecklas ytterligare i takt med att Diamonds karriär fortskrider. Det mesta pekar nämligen på att resan in i diamantlandet bara har börjat.
