Recension: Empire of Light
Sam Mendes är, precis som Ingmar Bergman var, både aktiv inom film och teater. Mendes började sin karriär som teaterregissör i London innan han gick över till filmindustrin med sin första långfilm American Beauty från 1999. Under årets upplaga av Stockholms Filmfestival är Mendes på plats för att motta det prestigefyllda Visionary Award. Under ceremonin berättar Mendes för publiken hur han som 35-åring gjorde American Beauty utan att ha varit i närheten av en filminspelning förut. Innan första inspelningsdagen frågade han sin fotograf när han skulle säga “cut” och “action”. Därför blev det en extra stor chock för honom när filmen tilldelades hela fem Oscars, bland annat för bästa regissör. Sedan dess har Mendes haft en lång karriär med flera prisbelönta filmer i bagaget och nu är han aktuell med sin nya film Empire of Light som han både skrivit och regisserat.
I Empire of Light träffar vi Olivia Colemans karaktär Hilary, manager på en biograf i en sömnig kuststad under 80-talets England. Hilary är en timid enstöring som har en brokig historia med depression. Den strama chefen, spelad av Colin Firth, och diverse sömniga kollegor gör att vardagen på biografen blir ganska tröttsam – tills dagen då den karismatiska och stiliga Stephen börjar, spelad av Micheal Ward. Han är en ung svart man med höga ambitioner om att studera på college. Men samtidigt råkar han ofta ut för bråk med de lokala skinheadsen. Stephen och Hilary blir ett omaka par och börjar umgås i hemlighet, långt borta från kritiska åsikter. Tillsammans finner de varandra i ett samhälle som ingen av dem känner att de passar in i.
Ett av filmens absolut starkaste sidor är miljöerna. Filmen utspelar sig på flera vackra platser i den lilla kuststaden, men biografen som filmen kretsar kring är vackrast av dem alla. Utsökta färgpaletter och pricksäker scenografi gör filmen till en fröjd att titta på. Känslan för detaljer, från popcorn på golvet till dammet framför filmprojektorn, allt känns skickligt gjort och ger en stark visuell karaktär.
Storyn är tyvärr inte lika bra som jag hade trott. Det är ingen överraskning att Olivia Coleman briljerar i sin roll. Mendes berättade att en stor del av hennes karaktär är baserad på hans mamma som, precis som Hilary, tampades med psykisk ohälsa. Trots detta känns karaktären ganska lam och manuset ger sig inte in på det djup man som tittare hoppas på. Detsamma gäller Stephens kamp mot rasism – en storyline så ytligt skriven att man börjar fundera på om Mendes lade till den i sista sekund för att vinna “woke-poäng”.
Flera gånger verkade det som att filmen inte visste vart den skulle ta vägen, vilket fick en att tappa intresset tillslut. Den stundvis klumpiga dialogen gör det inte bättre direkt. I en känsloladdad scen där Stephen och Hilary har en dag på stranden, blir jag plötsligt utkastad ur berättelsen när jag hör den krystade dialogen. Istället för att glädjas åt det kärleksfulla paret, så sitter jag och vrider på mig obekvämt. Men när dialogen väl sitter som den ska och skådespelet känns rätt, skiner Empire of Light lika starkt som filmprojektorn i biografen. Det är synd att det inte sker så ofta som man hade velat.
Empire of Light är en vacker slow-burner som bjuder på flera varma stunder och urtjusiga bilder, men det räddar den tyvärr inte från att kännas slö och lite för lång. Mendes borde hålla sig till att regissera.
Text: Gustav Andersson Lilliehorn
