Stig Larsson: ”Jag insåg att det inte var ofarligt att arbeta konstnärligt”

Stig Larsson geniförklarades som ung och nådde en oerhörd framgång som författare. Men det har inte varit utan motgångar. Flera personer i offentligheten har försökt att sätta dit honom.

Love Frisell har träffat författaren för att prata om hög och låg kultur, omoralisk litteratur och att konvertera till katolicism.

---

Bilarna viner över Essingeleden en solig eftermiddag i början av maj. Tvärs över bordet på thaiens uteservering sitter författaren Stig Larsson. Förmodligen har vi gått hit för att hans stammiskrog Rosa drömmar inte har öppnat än. Han har beställt en öl, jag dricker vatten. Jag är i Stockholm efter två dagars valborgsfirande i Uppsala, enligt uppgifter firar han inte.

Medan jag fifflar med anteckningarna känner jag hur Stig Larssons blick penetrerar mig. Det ena ögat verkar lite större än det andra. Han ser mer sliten ut än vanligt men det är inte så konstigt. Han har precis givit ut Högt och lågt, en essäbok om problemet med hög och låg kultur, och tar nu emot de stora tidningarna för intervjuer. Bara några dagar tidigare ställde han upp i P1, där journalisten Martin Wicklin pressade honom i nästan en timme om ett tolv år gammalt uttalande om “flickors pH-värden”. Ni kan förstå energin. Stig Larssons blick är iskall. Jag bestämmer mig för att göra tvärtom.

Stig Larsson har blivit lite av en besatthet för mig, delvis på grund av hans färgstarka personlighet och plats i offentligheten. Historieskrivningen, eller mytbildningen som kultursidorna har accepterat, går ungefär så här. På 70-talet hade svensk litteratur stelnat. Den var realistisk och ofta både moraliskt och politiskt didaktisk. Sedan kom den mer språkligt fokuserade och avantgardistiska (enligt dess vänner), men nihilistiska och inåtvända (enligt dess kritiker) 80-talslitteraturen. Ibland lite slarvigt kallad postmodernism.

”När idéerna som man får inte håller när man testar dem, då får man gå vidare”

I brytpunkten brukar man placera Stig Larsson som tjugotvå år gammal bryter genom den gamla ordningen med romanen Autisterna. En roman som inleds med att berättarjaget knäcker ett ägg som vi får följa genom kroppens processer, och i kapitlet därpå spräcker mödomshinnan på en prepubertal flicka.

Men litterär postmodernism vill Stig Larsson inte bekänna sig till.

– Det där med postmodernism är något jag har fått lida för. Jag har alltid försökt att protestera mot det. Men det är ganska svårt, för när folk kallar dig för något kan du inte protestera. Jag tyckte att det var ganska genant, för jag visste vad postmodernism var.

Det är intressant hur historiska fenomen tenderar att komma tillbaka som ett slags motsats. På 70-talet tillhörde Stig Larsson en litterär clique tillsammans med akademiledamoten Horace Engdahl och poeten Katarina Frostenson, nära förbunden med tidskriften KRIS och restaurang Prinsen på Östermalm. En del, däribland Johan Lundberg, har anklagat dem för att underminera den liberala demokratin genom att importera “postmodernismen” till Sverige, genom att introducera tänkare som Roland Barthes och Jacques Derrida. Idag har Engdahl flyttat från Östermalm till Göteborg och betraktas snarare som en myskonservativ intellektuell än som radikal, medan Frostenson har lämnat Svenska Akademien efter att Dagens Nyheter publicerat anklagelser om sexuella övergrepp mot hennes man under Metoo. Bortjagade av postmoderna neomarxister, om du så vill.

Du satt i KRIS redaktionsråd.

– Vi hade gjort en tidskrift i Umeå och var framför allt intresserade av det som kallas semiotik. Men det funkade inte. När idéerna som man får inte håller när man testar dem, då får man gå vidare.

Känner du att litteraturen som du skrev på 70- och 80-talet har präglat ditt liv på ett olyckligt sätt?

– Det går inte att se det så. Jag tycker nog att det jag gjorde ändå var bra. Det jag publicerade var i stort sett okej.

Både Autisterna och Nyår är väl kanoniserade?

– Nu var det några år sedan jag läste dem, men jag tyckte att de funkade när jag läste dem för sådär tio år sedan.

Stig Larssons romaner utmärks av tomma, manliga berättarjag som liksom drivs mållöst framåt av dunkla krafter. Berättelserna är fragmentariska och snarare uppstår än följer förutbestämda dramaturgiska kurvor. Läsaren får hitta sin egen mening, om en sådan finns. Ett stycke i Nyår, hans berättartekniskt mest konventionella roman, kan låta så här: 

Även fegheten, kryperiet och de bittra dragen kring den kuschades och ointelligentes ögon lyses då upp av det möjligas (då plötsligt pojkaktigt obehärskades) entusiasm: “ja, så var och är jag, för detta ‘är’ ska alltid följa mig som en andra rygg” och jag vet att jag ger mig själv den nåd som varje vit sten erfar när den läggs i handen på en flicka – utan mig hade världen varit en annan.

”På den tiden tänkte jag även i en väldigt stor och fullständigt grotesk utsträckning på fantasifotbollsmatcher”

Språket i Stig Larssons romaner skapar sin egen värld. Den delar ord och namn med vår, men är blott en skugga av den. Klandervärda handlingar begås okommenterade. Äckel blandas med skratt. Enligt Stig Larsson var det Horace Engdahl som upptäckte hans författarskap. Horace hade läst 50 sidor av Autisterna och bad honom att skriva 50 till. Det var en modern roman; den behövde inte ha en handling.

– När jag skrev den visste jag inte vad det var. Jag är mer intelligent när jag sitter och skriver än när jag tänker. Det är liksom en arbetsmetod. Om vi säger att jag står här och tänker – inte är mina tankar särskilt märkvärdiga. De är väl ungefär som dina tankar. Jag vet inte vad jag tänker på när jag står här.

Vad tänker du på nu?

– När jag och min vän Åke skulle åka på interrail – jag skulle fylla 17 – frågade vi alltid varandra: “Vad tänker du på?” Sedan pressade jag honom, för jag är intresserad av sanningen. Efter tre veckor eller så, då pressade jag honom verkligen: “Varje gång du frågar vad jag tänker på så tänker jag på sex.” Och då erkände han att han också tänkte på sex. Men då visade det sig till min stora häpnad att Åke även tänkte på det som han såg. Han kunde betrakta något så meningslöst som en plastpåse vid ett stängsel och komma ihåg det i veckor efteråt.

– På den tiden tänkte jag även i en väldigt stor och fullständigt grotesk utsträckning på fantasifotbollsmatcher. Jag har alltid varit intresserad av fotboll, men då hade jag mina egna små kupper, små fantasifotbolls-EM och -VM.

Är det verkliga spelare eller hittade du på dem?

– Jag hittade på alltihop. Och jag är ganska bra på namn. Jag har ett enormt bra namnminne – jag har nästan inte träffat någon som har lika bra namnminne som jag – och ett fruktansvärt ansiktsminne.

Stig Larsson geniförklarades som ung och nådde en oerhörd litterär framgång, kanske för snabbt för sitt eget bästa. Mot slutet av 80-talet fram till år 2000 kom han att använda sig av amfetamin för att skriva. Nu – ett halvsekel långt författarskap och några mediaskandaler senare – har han lugnat ner sig. En roman har han inte givit ut sedan Komedin I från 1989. Somliga, som P1:s Martin Wicklin, skulle säga att tiden har runnit ifrån honom. Men Stig Larsson är osentimental. När jag försöker fråga honom om hans 70- och 80-tal verkar han mer intresserad av att berätta historier som han finner underhållande. Som anekdoten om fantasifotbollsmatcherna.

– Jag var så chockerande obildad på den tiden. Då trodde jag att Albert Camus var en romersk författare. Camus – C A M U S. Det ser ju ut som ett romerskt namn.

Du nämnde tidigare att du var kristen och katolik.

– Ja, jag konverterade.

Har du alltid varit kristen?

– Jag har varit kristen sedan jag var barn. Jag använder samma bön idag som när jag konfirmerade mig när jag var tretton. För mig är det en bra, fungerande bön som jag återvänder till.

Det viktigaste är väl att den funkar?

– Det viktigaste är att den är sann.

Hur hittade du till den katolska kyrkan?

– Jag fick en form av kris 1998 när jag hade skrivit Helhjärtad tanke. Jag upplevde att jag hade kommit fram till det här om kvalitet. Argumentet var väldigt starkt. En upptäckt av någonting – du kan inte o-upptäcka den. Som Günther Anders skriver om själva upptäckten av atombomben: att bara ritningarna finns gör att den inte går att o-upptäcka. Det fungerar som en point of no return. Och jag förstod att det här var sant. Då måste jag fundera: är det här bra? Inte bra för mig, utan för andra. Så jag blev tvungen att öppna en bibel och även att läsa Koranen.

De bygger ju på delvis samma material.

– Det är häpnadsväckande faktiskt! Jag var tvungen att kolla med Bibeln, så då behövde jag åka in till stan och köpa en, och det tyckte jag var så pinsamt för att folk på Hedengrens visste ju vem jag var. Så jag köpte även en Karl XII:s bibel. Sen jag åkte hem igen och började läsa Bibeln och det tog inte många timmar för mig att bli helt chockad, för jag insåg att det här var sant. Då blev jag väldigt rädd. Jag insåg – det här låter väldigt underligt – att det inte var ofarligt att arbeta konstnärligt. Jag blev så rädd att jag ringde till en jesuitfar som brukade framträda i tv. Han var bra för mig, för han kunde besvara frågor.

Ja, det är en bra sak med katoliker – de kan besvara frågor.

– Vissa kan göra det.

Från litterär radikal till kristen katolik. Historien skriver sig själv: Stig Larsson har som så många andra blivit konservativ på ålderns höst. Han motsätter sig inte epitetet, men det måste förstås rätt.

– Nu är jag inte alls revolutionär. Jag är liksom emot snabba omvandlingar. Snarare är jag reformist. Jag är fortfarande vänster, men samtidigt höger. Det jag läser är typ Axess, Fokus och Svenska Dagbladet.

Den bildade borgerligheten? En samhällsklass som inte riktigt finns längre.

– Den finns! Den finns! Men den är ganska liten.

Ser du dig själv som en politisk person?

– I en viss mening, ja. Jag ser mig själv som intresserad av politik. 

Det är en lite besvärlig tid att vara politisk nu.

– Nu när jag har börjat upptäcka teknik så har jag börjat ha sms- och mejlkontakt med en del människor som resonerar om de här sakerna. Människor som jag inte vill offentliggöra eftersom jag känner mig lite trevande och osäker på vissa frågor. Det är en lite förvirrande tid.

”Jag fattade aldrig varför folk var så upprörda för att det skedde omoraliska handlingar i mina romaner”

Vänster men höger, konservativ men avantgarde, och katolsk konvertit – det ligger någonting oerhört samtida i det. I tidskrifter och på konstnärliga scener i USA blandas social konservatism med ett slags vänsterpopulism. Ibland som jargong, ibland som ett konstnärligt grepp och ibland som ett murbräcka mot ett fruktansvärt stelnat etablissemang. Att Stig Larsson omedvetet har snappat ut tendensen borde inte vara så konstigt. Han berättar att han tillbringar det mesta av sin vakna tid – han tar emot statlig konstnärslön – med att läsa böcker.

– Jag läser alldeles för mycket böcker. Ungefär som hur du tänker dig att tonåringar spelar för mycket datorspel.

Hur läser man för många böcker?

– Det kan gå hela dagar där jag inte gör något annat än att ligga i min säng och läsa och tänka.

Är det farligt att läsa för mycket?

– Nej, det tror jag inte. Det kan ju vara farligt, men jag uppfattar inte att det är farligt för mig. All verksamhet kan ha en destruktiv sida.

Är det farligare att skriva böcker?

– Det är farligt på ett annat sätt.

Du nämnde Thomas Bernhard tidigare. För mig är han en författare som inte kan ljuga och därför inte kan ha ett socialt liv.

– Jag vill inte uttala mig om Bernhard. Han är mig alldeles för nära.

Kan du ljuga?

– Jag är otroligt dålig på att ljuga.

Men du har skrivit fyra romaner.

– Jag uppfattar det som olika grejer. När du skriver en roman ligger det i sakens natur att det här är ett påhitt. Jag fattade aldrig varför folk var så upprörda för att det skedde omoraliska handlingar i mina romaner.

Det gör det i deckare också.

– Ja, och det gör det även i Shakespeare. Det går inte att anklaga honom: “Men vad gör kung Lear och vad gör Macbeth? Det är fel! Det är fel!” Så kan man inte resonera.

Kan man säga att det finns omoralisk litteratur?

Stig tänder en cigg.

– Jag tror inte att jag har ett svar på det.

Om det var enkelt för många att höja den unga Stig Larsson till skyarna på 70-talet är det lätt för många att reducera honom till en lustig gubbe idag. Men den som är ute efter lustiga Stig Larsson-historier gör sig bäst av att vända sig till Flashback, eller till det fantastiska avsnittet av Babel med Horace Engdahl och Daniel Sjölin. Stig Larsson menar allvar. Skämt är inte tillåtna på Lilla Essingen.

– När folk håller på med jargong blir jag helt… Jag uppfattar det som ett tecken på bristande social intelligens när folk skämtar. Jag har nästan totalförbjudit skämt här. Du får gärna berätta någonting om din skilsmässa eller om din sjukdom, eller om någonting som du har varit med om. Men du kan inte sitta här och berätta skämt. Då får du gå härifrån – ut med dig!

Man märker av en oerhört stark drivkraft i Stig Larsson när han blixtrar till om någonting som engagerar honom. Kanske samma kraft som lät honom skriva Autisterna på bara några månader i slutet av 70-talet. Att han inte längre producerar fiktion längre beror inte på att han har blivit gammal. Han är vänster men höger, avantgarde men konservativ. Sanningen finns i spänningarna.

”Du kan inte jämföra Bret Easton Ellis med Camus eller med Samuel Beckett”

Högt och lågt, Stig Larssons nyutgivna bok, mynnar ut i ett längre resonemang om hans egna skrivprocess och konstnärlig verksamhet i allmänhet. Han återkommer till två grupper: romantikerna i början av 1800-talet och modernisterna på 1900-talet. Gemensamt för dem var en strävan efter tänja på konstens gränser och ett förbud mot att någonsin upprepa ett verk. Allt Stig Larsson berättar harmonierar med detta. Man måste testa sig fram, förkasta det som inte funkar och ständigt bryta ny mark. Ett etiskt ställningstagande följer: det är bättre att sluta producera konst än att återskapa samma verk med sviktande kvalitet.

Kanske är det därför som han är så fäst vid skillnaden mellan hög och låg kultur.

– Jag tänker på författare som Bret Easton Ellis. Jag läste aldrig American Psycho, men jag har läst Skärvorna. Rent moraliskt kan man tycka vad man vill om honom, men man kan säga så här: de senaste åren har det kommit fram världsberömda författare som har tillfört något nytt till litteraturen utan att vara författare i en egentlig mening. Det här låter konstigt, men du kan inte jämföra Bret Easton Ellis med Camus eller med Samuel Beckett. Det som Ellis skriver är underhållningslitteratur på en extremt hög nivå. 

– Jag pratar om en viss spetskompetens. Den sena Karl Ove Knausgård använder vissa dramaturgiska grepp som också tillhör den här kulturen. Jag läser ju den och jag tycker att den är väldigt kul att läsa. Nu har Paul Auster dött och man ska inte tala illa om de döda, men jag började läsa New York-trilogin och sa: det här är en bluff. Uttänkt, smart och förjävligt listigt gjort – men utan känsla.

Är det för tekniskt?

– Ja, men det är också gjort med pretentionen att vara litteratur.

Böcker med pretentionen att vara litteratur. Tre-plus av fem. Motsättningen mellan högt och lågt är välbekant. Filosofen Theodor Adorno, en av modernismens stora försvarare under 1900-talet, ställer upp ett liknande motsatspar i motsättningen mellan kulturindustri och autonom konst. Tanken är att de är två sidor av samma stympade kultur som inte kan förenas förrän samhällets övriga motsättningar är försonade. Men autonom konst har en funktion utöver att konsumeras: en kritik av historien som helhet. Att sudda ut gränsen mellan högt och lågt skulle i Adornos ögon innebära att döda något som visar att en annan tillvaro än det bestående är möjlig.

På senare tid har även filosofen Boris Groys gjort en liknande iakttagelse. Enligt honom skulle utsuddade gränser mellan hög och låg kultur inte upphöja den senare, enbart förena båda i en homogen massa. Tre-plus av fem för alltid.

Stig Larssons kritiker får säga vad de vill. Han framstår varken som en postmodern flummare eller som en föredetting. Sanningen finns i spänningarna. Mer och mer framstår han som en av de sista företrädarna för det som kallas estetisk modernism. Eller som det också har kallats, bara konst.