Stickningens avigsida – en bekännelse
Stickningen hyllas som slow fashion och till och med som en feministisk återerövring. Men i Astrid Hedenströms text blir den också ett beroende som riskerar att kosta mer än det smakar.
Jag lämnar höststormen bakom mig när jag öppnar den tunga trädörren. Dagen kan ha varit dålig eller bra, i slutändan hamnar jag ändå här: i garnbutiken. Jag stryker handen över de exklusiva nystanen. Baby alpaca. Naturfiber. Suck, mohair. Butiksbiträdet frågar om jag behöver hjälp – ja, men inte på sättet hon tror.
Mitt beroende inleddes under det gudsförgätna året 2020, varifrån jag inte kan minnas en enda grej som hände förutom stickningens inträde i mitt liv. Den gav mig syfte och mening i min annars flytande och meningslösa tillvaro. Flera vetenskapliga studier, bl.a. en från Göteborgs universitet, visar att stickning kan minska stress och hjälpa med att strukturera vardagen för personer med psykisk ohälsa. Och så var det nog även för mig till en början, men sedan gick det utför.
”Det hjälper inte att stickning numera är slow-fashion-trendigt.”
Vad som började som en avkoppling har nu blivit ett stresstickande långt in på nätterna, med ursäktande Alfons-resonemang som ”bara ett varv till”. Samtidigt går stora delar av mitt CSN till att samla på garn och jag prokrastinerar allt som faktiskt kan ge mig långvariga känslor av tillfredsställelse. Min nacke värker och synen blir sämre av den dunkla ljussättningen i mitt soffhörn. Hela processen är ett helvete, då jag oftast river upp projektet flera gånger innan jag är nöjd. Ända tills jag fäster den sista tråden och dopaminkicken kommer, och jag intalar mig själv att det kanske inte är så illa. Stickningen har gått från en mysig coping-mekanism till boven i mitt stress-drama. En hobby kanske du tänker, men till vilket pris?
Det hjälper inte att stickning numera är slow-fashion-trendigt och att jag ständigt blir bekräftad av min omgivning och på instagram när jag postar mina tröjor. Genom historien har synen på kvinnligt handarbete skiftat i takt med samhällsförändringarna. Första vågens feminister kämpade för att kvinnan skulle ha ett val att utbilda sig i teoretiska ämnen istället för att ägna sig åt praktiska sysslor – som handarbete. Och nu sitter jag här och prokrastinerar mina universitetsstudier för att ägna mig åt just stickning. Kanske är det ett symptom av att vårt samhälle blir allt mer konservativt.
”Hursomhelst kanske ett litet korn av kvinnohistoria lever kvar i mina binge-sessioner.”
Eller så är jag bara en tjej med ett fuckat dopaminsystem i hjärnan. Till och med den här texten har skjutits fram i oändlighet till förmån för min nya kornblå ”Sophie scarfs” tillblivelse. Hursomhelst kanske ett litet korn av kvinnohistoria lever kvar i mina binge-sessioner. Så här har ju kvinnor hållit på i alla år: dubbelarbetat.
Första steget mot friskhet handlar enligt tolvstegsprogrammet om erkännande av beroendet. Och kanske är det just den funktionen skrivandet av denna text fyller. Dessutom har jag bekänt beroendet för dig som läser, vilket kanske gör det lättare för mig att lyckas nå mitt mål om en måttlig mängd maskor per dag. Om jag tar min universitetsexamen eller inte får vi se. Om jag inte gör det, har jag åtminstone många tröjor att värma mig när jag inte har råd att betala elräkningen längre.
