Det har gått fyra år sedan megahiten Bad Habit exploderade på TikTok. Steve Lacys framgångar började dock tidigare, redan som 17-åring mottog han sin första Grammy-nominering, som medlem i alt-R&B-gruppen The Internet. Året därpå producerade han Kendrick Lamars låt Pride från albumet DAMN. med en iPhone. Nu återvänder Steve Lacy med det nya albumet Oh yeah?, där han bland annat får sällskap av Cecile Believe, känd från SOPHIE:s hyllade Oil of Every Pearl’s Un-Insides, och superstjärnan SZA.
Tematiskt kretsar albumet kring motsättningen mellan längtan efter kärlek och att dejta i vår moderna kultur som präglas av flyktighet och hedonism. Slackerrocklåten doom kritiserar tydligt dagens dejtinglandskap, han sjunger: “Life in a freaked-out generation / Everybody fuckin’, but nobody gives a / Fuck ‘bout love, just validation.” Samtidigt är han noga med att inte ställa sig utanför kritiken. Han beskriver sig själv som självsaboterande och erkänner på is it cool? att han vill stadga sig, men ändå är otrogen då och då.
Steve Lacy är självreflekterande utan att bli ältande, och låter allvar och trams existera sida vid sida. Ena stunden blottar han sin sårbarhet: ”When your heart’s on your sleeve, but it don’t even matter”, för att i nästa punktera allvaret med ett absurt skämt: ”I’m a big baby sucking on big titties”. Den akustiska balladen show you me är kanske albumets finaste exempel på detta. Med barnsliga undertoner och konstiga sångmanéer avdramatiserar sångaren konflikten mellan sitt undvikande beteende och hans envisa längtan efter den som slank honom ur händerna.
De psykedeliska influenserna återkommer genom hela albumet, och när dessa får utrymme blir Oh yeah? allra bäst. Neosoulikonen Erykah Badu gästar pure color, som fungerar som skivans gravitationscentrum. Produktionen är tät och månglagrad, skimrande av texturer och oväntade skiftningar, medan Badus och Lacys röster kretsar kring varandra som två himlakroppar i samma omloppsbana. Även nice shoes / in your world hör till höjdpunkterna, särskilt den senare halvan. Lo-fi-trummor, akustiskt piano, mjuka synthar och körer vävs samman innan låten långsamt glider över i ett drum and bass-outro. En ihållande sample blinkar och påminner om signaltonerna från en McDonald’s-fritös. I stället för att störa blir den hypnotisk och vaggar in lyssnaren i ett drömskt, nattligt lugn.
När Steve Lacy släpper ny musik är det frestande att leta efter nästa Bad Habit (jag sätter mina pengar på feelings). Men Oh yeah? förtjänar att bedömas på egna villkor. Det är en skiva som växer för varje lyssning, där reflektionerna, de psykedeliska utflykterna och de självmotsägande texterna tillsammans bildar ett album som känns betydligt mer intressant än ännu en perfekt popsingel. Belöningen uppstår i de oväntade detaljerna snarare än i de omedelbara refrängerna. Resultatet är ett av årets mest spännande album och Steve Lacy fortsätter att bevisa att han är en av de mest originella rösterna inom modern R&B.
