Stark sorg men svag struktur i The Thing with Feathers
The Thing with Feathers, regisserad av Dylan Southern, följer en far (Benedict Cumberbatch), endast kallad “pappa”, som överväldigas av sorg efter den plötsliga bortgången av sin fru och mor till hans två små pojkar. Pappan är serietecknare och börjar, som ett sätt att kanalisera sin sorg, skissa en kråka. Kråkan (David Thewlis) får snart ett eget liv och börjar hemsöka både honom och barnen. Filmen är baserad på Max Porters bok Sorgen bär fjäderdräkt.
Att utforska sorg genom det övernaturliga är inget nytt, än mindre med kråkan som symbol för död eller sorg. Utmaningen ligger därför i hur man gör det unikt. Att överföra Porters verk till film är dessutom en ambitiös uppgift, eftersom hans böcker inte främst handlar om en koncis berättelse, utan snarare om en upplevelse. Hans språk är poetiskt och emotionellt – något som fungerar briljant i bokform men inte alltid låter sig översättas till film.
Gestaltningen av sorg är där jag tycker att Southern träffar rätt. Kråkan själv är mångfacetterad. Ibland hotfull och påträngande, ibland nästan lekfull och sarkastisk. Till skillnad från många andra filmer om sorg, där sorgen är personifierad som en antagonist som måste besegras, antyder den här filmen att sorg kanske snarare är något man måste leva med – och ibland till och med omfamna. Här är det inte Cumberbatch som egentligen är huvudpersonen – det är sorgen själv.
Strukturellt och rytmiskt är filmen dock svag. Den försöker visserligen skapa en sammanhängande berättelse, men den lämnar ibland mer att önska. Karaktärerna hinner inte alltid bli fullt utarbetade. Vi kastas direkt in i mammans begravning. Och trots Cumberbatchs fantastiska insats som en sörjande änkeman tar det ändå tid att bygga upp sympati för honom, då vi inte hunnit bli fästa vid någon av karaktärerna.
I boken fungerar detta grepp, men filmmediet kräver ofta en annan rytm. En adaption behöver inte slaviskt följa sitt källmaterial, särskilt inte när originalet är så formmässigt experimentellt, och ur den aspekten kunde The Thing with Feathers gärna ha tagit sig fler friheter.
Det är först i tredje akten, när fokus skiftar till pojkarnas sätt att hantera förlusten, som filmen verkligen börjar beröra. Där pappan gör sorgen till en fiende – något han vill brottas med, kontrollera eller fly ifrån – blir pojkarna vän med den. Det är en väldigt fin och smart kontrast.
Precis som Porters författarskap i stort – där han i till exempel Lanny låter ett monster bokstavligen sluka ord – är detta en berättelse som prioriterar känsla framför logik. The Thing with Feathers är långsam, symbolisk och tydligt utformad för att tala till känslorna snarare än intellektet. På många sätt påminner den om David Lowerys A Ghost Story. Där finns den berömda scenen där Rooney Maras karaktär sörjer genom att i flera minuter äta en hel paj i tystnad. För vissa är det outhärdligt långsamt, för andra djupt drabbande. Samma princip gäller här: filmen kräver tålamod och en viss emotionell öppenhet.
