Model, Actress, Whatever heter ett av spåren på Suki Waterhouse nya album, Memoir of a Sparklemuffin. På det 18 låtar långa albumet omfamnar Waterhouse alla delar av sin identitet. Efter att ha spenderat hela sitt vuxna liv i offentligheten som modell, skådespelerska och på senare tid även musiker, har Waterhouse fått dras med definitioner och klassifikationer från alla håll – men till vilken nytta? I en tid då karriärsvägar allt mer flyter ihop är Waterhouse ett barn av sin tid, och på Memoir of a Sparklemuffin verkar hon ha fått nog av kompromisser.
Albumet är döpt efter en kannibalspindel med det exceptionellt vilseledande namnet “sparklemuffin”, något som Waterhouse menar symboliserar en form av metamorfos. I en intervju med BBC berättar hon att hon först funderade på fjärilen som en symbol för detta, men landade i att hon kände sig mer som en “scraggly spider that hasn’t always got it together”. Relaterbart, ändå. Skivan inleds med Gateway Drug, en poprockig historia med hisnande elgitarrer som visserligen river av plattan, men inte riktigt lämnar avtryck. Supersad går i liknande om än mer dansvänligt stuk med drivande trummor och enkla låtrader, men det är först på Blackout Drunk som albumet griper tag. Blackout Drunk har alla komponenter av en bra poplåt: snygg melodi, en välgjord produktion och en catchy refräng, samtidigt som texten har en distinkt karaktär.
Albumet fortsätter sedan i en – och det här behöver betonas – lång kaskad av låtar. Den något mer avskalade Faded behandlar en avslutad relation och varvar nästintill meme:iga rader (“Living in a movie ’cause you look just like James Dean from the internet”) med sylvass skärpa (“I was still in primary school when people thought your band was cool / It’s hard to imagine being so fucking naive”). My Fun lämnar de glossiga produktionerna och låter som idealbilden av en sommardag på 70-talet, med utsvängda jeans och ett grässtrå i mungipan. Efterföljande Model, Actress, Whatever är nästan som en powerballad i jämförelse, med stora ljudlandskap som brer ut sig under Waterhouses vokaler.
Waterhouse utforskar bredden i sin musikalitet långt mer än på tidigare verk – men samtidigt är det svårt att inte känna att viktiga element av hennes tidigare sound fått ge vika för maffigare, mer polerade produktioner, som på det stora stjälper mer än hjälper. Charmen i låtar som den syntspäckade, beroendeframkallande Joanna från 2019 är här svår att hitta, och styrkan från Moves som inledde hennes förra album I Can’t Let Go kommer fram mer sällan än vad man skulle önska. Albumets akilleshäl är dock, inte helt oväntat, dess längd. Citera mig inte på det här, men ett album på 18 låtar är nästan aldrig rakt igenom bra. Det blir för plottrigt, för mycket inkluderas, höjdpunkterna späds ut med sådant som borde kasserats under processens gång. Det finns en anledning till att man behöver döda sina darlings.
Två sådana darlings är spåren Could’ve Been A Star och Legendary, som närmast låter som skrotade Lana Del Rey-låtar. De skär sig med albumet i övrigt, och Sukis vokalframträdande försvinner på den förstnämnda och tunnas ut totalt på den sistnämnda. Medan jag är ett fan av romantiserande låtrader, körer och snirkliga melodier – karaktärsdrag som fortsätter vidare på spåret Everybody Breaks Up Anyway – blir det i sådana lägen påtagligt när rösten inte bär hela vägen.
Men på det över 50-minuter långa albumet ryms också en hel del riktigt bra låtar: OMG är klockren, likaså den countrydoftande Think Twice. En av de absoluta höjdpunkterna är Lawsuit, som tar avstamp i kön till tjejtoan: “I heard all about you / From the girls in the line at the bathroom” sjunger Waterhouse i refrängen, en rad som för alla som någonsin stått i kön till tjejtoan direkt väcker onda aningar. “If what they say is all true, true / Good luck with that lawsuit, baby”. Det är vemodigt och aktuellt, Waterhouse lyckas väva samman sorg, ilska och upprättelse på precis rätt sätt. Slutligen är den avslutande balladen To Love så fruktansvärt bra att den nästan ensam väger upp för allt det som de andra spåren saknar. Men bara nästan.
Memoir of a Sparklemuffin är ett spretigt album. Bitvis fruktansvärt bra, stundtals överraskande mediokert. Jag har abstrakta, troligtvis efterhandskonstruerade minnen av att det var ungefär så det kändes att lyssna igenom blandband och kassetter i början av 00-talet. Vilket visserligen utgör en intressant lyssningsupplevelse, men inte riktigt passerar ribban för ett riktigt bra album. Waterhouse får mer än gärna vara en IT-girl, modell, skådis, sångerska på samma gång, whatever. Men i musikväg saknas den röda tråden, och metamorfosen på Memoir of a Sparklemuffin hade glittrat bra mycket starkare med en tydligare riktning och en ordentlig utsållning.
