KULT
Musik
Intervjuer
Listor
Liverecensioner
Recensioner
Litteratur
Intervjuer
Listor
Noveller
Poesi
Recensioner
Opinion
Insändare
Satir
Film
Intervjuer
Listor
Recensioner
Konst
Fotografi
Illustrationer
Intervjuer
Teater
Intervjuer
Recensioner
Annonsering
Redaktion
Om Oss
KULT
KULT

KULT är ett fullständigt obundet, ofiltrerat och oförstörbart nätmagasin. Vi publicerar texter om kultur, konst och allt annat som gör livet värt att leva.

Om ossRedaktionAnnonsering

Vill du skicka en insändare till KULT? Mejla oss på insandare@kultmagasin.se

Vill du komma i kontakt med redaktionen? Mejla oss på red@kultmagasin.se

Ansvarig utgivare: Daria Spitza

ISSN: 2004-4712

© KULT Magasin

Instagram

Facebook

TikTok

Twitter

Spotify

Patreon

RSS

Yung

Deem Spencer

Albumrecension | Deem Spencer | KULT Magasin
6

New York-baserade Deem Spencer har under flera års tid arbetat fram en distinkt och självsäker indie-rap bland stadens buller. En stor del av musiken handlar om hans introspektiva texter, och en tyst, skör röst som lika gärna brister ut i en blyg falsett. Kombinerat med en känsla för enkel och nostalgisk produktion har Spencer en förmåga att röra sig mellan lätt och svårt, barnsligt och vuxet. Den nya EP:n, yung, fortsätter att anspela på tematiken kring barndom och nostalgi, och är inte ensam i diskografin om att presentera en bild av Spencer som barn på omslaget. 

Plattans tre spår är ett axplock av låtar gjorda i samarbete med producenten Jackson Pittman, och har alla ett slags barnsligt sound som utan tvekan för tankarna till 2016 och Nonames Telefone. Vi talar enkla, melankoliska melodier och gulliga instrument som ståltrummorna på even if it is tho. Spencer beskriver låten som just en cute bop with a message of resilience, och det är nog den mest catchy på plattan.

Spencers sätt att använda sin röst när han gör små, sympatiska refränger skiner även på Monster, när han säger “I wasn’t made to a monster / My mama made me / I’m grandmama baby / I can’t be a monster”. Hans röst är monoton, och refrängen är som en enda lång mening utan avbrott. Det blir nästan hypnotiskt tillsammans med de långsamma trummorna och drönande syntarna. 

Efter ett par lyssningar känns yung däremot allt mer platt. Delvis för att den är så kort, men produktionen är också för spartansk för sitt eget bästa. Simplicitet brukar vara Spencers största styrka, särskilt på tidigare plattor som Pretty Face eller mästerverket We Think We Alone från 2017. Hans udda röst, texter och produktion har visat sig skina som bäst efter repeterade lyssningar. Produktionen på yung känns däremot redan daterad, allra främst på guy r brewer – en kärleksförklaring till Jamaica, Queens som för varje lyssning känns mer och mer sömnig.

Trots den platta presentationen så finns fortfarande saker att uppskatta med yung, främst Spencers charm och berättande som fortfarande är skarpt. Han har nämnt att låtarna från början skulle vara del av ett kommande album, som verkar ha bytt riktning på vägen. Förhoppningsvis låter det kommande albumet mer som förra årets EP all these crying birds, med mer karaktär och starkare produktion. Än finns det mycket att vänta sig av Deem Spencer.

2025-04-17