New York-baserade Deem Spencer har under flera års tid arbetat fram en distinkt och självsäker indie-rap bland stadens buller. En stor del av musiken handlar om hans introspektiva texter, och en tyst, skör röst som lika gärna brister ut i en blyg falsett. Kombinerat med en känsla för enkel och nostalgisk produktion har Spencer en förmåga att röra sig mellan lätt och svårt, barnsligt och vuxet. Den nya EP:n, yung, fortsätter att anspela på tematiken kring barndom och nostalgi, och är inte ensam i diskografin om att presentera en bild av Spencer som barn på omslaget.
Plattans tre spår är ett axplock av låtar gjorda i samarbete med producenten Jackson Pittman, och har alla ett slags barnsligt sound som utan tvekan för tankarna till 2016 och Nonames Telefone. Vi talar enkla, melankoliska melodier och gulliga instrument som ståltrummorna på even if it is tho. Spencer beskriver låten som just en cute bop with a message of resilience, och det är nog den mest catchy på plattan.
Spencers sätt att använda sin röst när han gör små, sympatiska refränger skiner även på Monster, när han säger “I wasn’t made to a monster / My mama made me / I’m grandmama baby / I can’t be a monster”. Hans röst är monoton, och refrängen är som en enda lång mening utan avbrott. Det blir nästan hypnotiskt tillsammans med de långsamma trummorna och drönande syntarna.
Efter ett par lyssningar känns yung däremot allt mer platt. Delvis för att den är så kort, men produktionen är också för spartansk för sitt eget bästa. Simplicitet brukar vara Spencers största styrka, särskilt på tidigare plattor som Pretty Face eller mästerverket We Think We Alone från 2017. Hans udda röst, texter och produktion har visat sig skina som bäst efter repeterade lyssningar. Produktionen på yung känns däremot redan daterad, allra främst på guy r brewer – en kärleksförklaring till Jamaica, Queens som för varje lyssning känns mer och mer sömnig.
Trots den platta presentationen så finns fortfarande saker att uppskatta med yung, främst Spencers charm och berättande som fortfarande är skarpt. Han har nämnt att låtarna från början skulle vara del av ett kommande album, som verkar ha bytt riktning på vägen. Förhoppningsvis låter det kommande albumet mer som förra årets EP all these crying birds, med mer karaktär och starkare produktion. Än finns det mycket att vänta sig av Deem Spencer.