Sommartider – filmen om Gyllene tider: Ett barnsligt roande kärleksbrev till spelglädjen
Med de välkända tonerna av David Bowies superdänga Changes rullar filmen självsäkert igång och atmosfären i salongen är redan sprakande. En riktig stämningssättare. Ganska direkt introduceras den smått skygga rörmokarsonen som lever till ljudet av sina skivor. En drömmare som fantiserar om ett popband i rockens stortid och en plats på scenen, trots pappans envisa ansvarssnack om att det är hög tid att skaffa “ett riktigt jobb”. Drömmaren i fråga är givetvis ingen mindre än självaste Per Gessle. Västkustens Bowie.
Både regi och manus kan Per Simonsson ta all ära för. Men den löjligt charmiga Hallandskänsla som präglar hela filmen står han inte för helt själv. Valdemar Wahlbeck upplevs inledningsvis som oroväckande likgiltig med få och minimala ansiktsuttryck. Men snart kommer man ihåg att det är precis det som är Gessles blygsamma karisma, och hans hesa toner lyckas Wahlbeck imitera till perfektion. Vid hans sida finns fyra långfilmsdebutanter till bandkompisar som vet precis hur man skapar den där pojkiga, lattjo lättsamheten som ibland blandas upp med det där allvaret som kommer med ungdomlig ambition. Sån iver som frodas i ungdomsårens bristande realism och konsekvenstänk. Tillsammans lyckas de skapa precis den poppiga, klyschiga sommardröm som Gyllene tider är och förtjänar.
Det finns absolut vissa kvaliteter med filmen som saknar just det, kvalitet. Men en sak kan jag inte förneka, och det är att Sommartider gör det fullkomligt omöjligt att låta bli att le. Kläderna är störtsköna, bootcut jeans matchat med en taffligt åtsittande piké, och det lilla extra för Gessle som klär upp ett leopardmönstrat skärp eller någon sassy scarf såklart. Det är polyester, fluffiga frisyrer, trimmade mopeder, och inlagda päron med After Eight till efterrätt. Jag har inte riktigt åldern inne för att med gott samvete kunna kalla det nostalgi för min egen del, men nog vet jag att det är precis vad som flödar genom biografen, igenkännighetsfaktorn för alla över 50 bast går upp i taket. Den svenska sommaren som vi alla känner igen och älskar får glittra på duken, svensk sommar som onekligen inte förändrats särskilt mycket från då till nu. Killarna cyklar runt med ett konstant leende på läpparna i sin hemstad Harplinge, ägnar dagarna åt rackartyg, hänger på stranden och drömmer om att verkligheten aldrig kommer att besvära dem igen. Det är sommartider helt enkelt.
Lite då och då görs försök att fokusera på mer allvarsamma ämnen, men tyngden i dessa stunder får inte riktigt plats jämte den eufori som annars är i fokus. I och med filmens kvicka tempo faller det tunga allvaret rätt så platt, det går för snabbt för att något av den kalibern ska fästa. Resultatet blir att det känns smått slarvigt och framtvingat. Samma sak gäller med dialogen. Emellanåt blir det allt för uppenbara försök till meningsfulla citat om kärlek, passion och dylikt. Såna citat som man hoppas ska bli titeln på framtida fan edits på Tiktok eller som ska få någon i publiken att lägga handen på hjärtat, kanske till och med bli rörd. Så är i alla fall känslan.
Tänker man efter lite kan man ändå förstå den simplicitet och klyschiga snits som präglar manuset. Jag menar, det är ju ändå en film om Gyllene tider. Ett band vars texter till stor del består av upprepade ohh, ahh och yeah. Låtar om popdrömmar, tjejer och discon. Låter de töntiga, ja då är det helt enkelt för att killarna var töntiga. Åtminstone innan de växte i sina skinande myggjagare och fräna Adidassneakers. Innan de kunde bära upp sina egna drömmar och ambitioner. När jag väl kommit underfund med det, och tonat ner en aning på förväntningarna så blev filmen en riktig fröjd till upplevelse.
För mig gör sig film allra bäst när den faktiskt bidrar till något även efter att eftertexterna tagit slut. Att få sitta i bilen med storebrorsan på vägen hem från bion, rutorna nervevade, volymen på max, och förgylla sommarkvällen med Gå & fiska! kommer definitivt att göra att filmen blir minnesvärd oavsett lite sviktande kvalitet här och där. Så en sak lyckas Sommartider förbaskat bra med – känslan.
