Birds Fly In

Oscar Farrell

De hårdare och smutsigare hörnen av elektronisk musik har fått sig ett ordentligt uppsving de senaste åren – ute är de glittriga melodierna och förutsägbara ackordföljderna och in kommer ett ökat BPM, breakbeats och fläskiga basgångar. På Birds Fly In lyckas den London-baserade producenten Oscar Farrell med den svåra balansgången att kombinera ovanstående attribut med vackra ljudbilder – utan den tillhörande lökfaktor som för tankarna till 2010-talet och artister som Noisia. Det är klubbmusik för en mogen och raffinerad publik som tycker att Charlotte de Witte är för aggressiv, samtidigt som Fred Again.. är för mycket Bolibompa.

Betyg: 6/10

Daniel MiettinenS-Singhateh

FENIAN

KNEECAP

Det har varit helt omöjligt att inte följa turerna kring den irländska rapgruppen KNEECAP. På bara ett år har de hunnit med att bli åtalade och friade för terrorbrott, spelat sin första spelning på svensk mark i ett kokande tält på Way Out West (trots protester från allmänheten), blivit ett av världens kanske mest omtalade band och nu också släppt sitt andra album FENIAN (döpt efter de irländska rebellerna som under 1800-talet försökte lösslita sig från Storbritannien). 

Det är lätt att maskera sig, vifta med en flagga och skrika “free palestine”, men KNEECAP är allt annat än all talk, no action – de har i modern tid lyckats skapa sig ett kulturellt revolutionsgarde, vilket är imponerande när deras musik mestadels sjungs på ett språk som talas av knappt två miljoner människor. FENIAN, är en utmärkt uppföljare till debuten FINE ART, ett något mörkare och rejvigare album där komedin blivit åsidosatt till fördel för kompromisslösa politiska uttalanden. KNEECAP är utan tvekan det mest punk i modern tid och har nu släppt ett album som vi behöver mer än någonsin.

Betyg: 6/10

Gustav Stjernkvist

Swans Today

Paulie Swan

Det är ingen hemlighet att Cameron Winter tagit världen med storm, och knappast heller att han blivit en inspiration för många unga singer-songwriters. Ett sådant exempel, som fick ett mindre internet-genomslag i juni, är singer-songwritern Paulie Swan. Trots den spektakulära förebilden håller hans debut-EP tyvärr inte måttet.

På EP:ns fyra låtar förvränger Swan sin röst i ett efterliknande av Geese-sångaren som bara kan klassas som parodiskt. Texterna låter som att någon kört Heavy Metal genom ChatGPT, långt mer nonsensaktiga än kryptiska eller symboliska. Visst kan imitation vara ett kreativt och nyskapande verktyg – men här är kopierandet så skamlöst att det bara blir pastisch.

Betyg: 2/10

Holger Claesson

CONFESSIONS II

Madonna

Som ett die hard Madonna-fan var jag väldigt nervös när hon annonserade att CONFESSIONS II skulle släppas i år och vartänkt som en uppföljare till hennes succéalbum Confessions on a Dance Floor från 2005. Madonnas karriärval från 2012 och framåt har varit… intressanta: ett hemskt framträdande på Eurovision 2019, oväntade samarbeten med bland annat The Weeknd, Nicki Minaj, Swae Lee och Maluma, och nu detta album. 26 år senare låter det nästan likadant, men musikklimatet har ändrats. Det känns mer som ett försök att hålla sig aktuell, inte bara ikonisk, för fans till Sabrina Carpenter och andra poptjejer. Musikmässigt är det dock ett bra album, definitivt hennes bästa sedan 2005. Madonna visar att hon fortfarande är en av de bästa på att göra klubbpop som är sexig, livlig och inte rädd för att blanda olika genrer – från triphop och house, till dreampop och disco. Låtarna flyter sömlöst in i varandra och bildar en vacker porträttering om hur dansgolven faktiskt borde vara idag.

Betyg: 7/10

Johanna Fröde

Harmony

Brutalismus 3000

Nu gabber post techno punk-duon Brutalismus 3000 från Berlin (var annars?), är ett sådant band vi inte har kunnat sluta rapportera om under året. När singel på singel av snuskig technopunk levererats av duon, har vi ändå glömt att  skriva om deras nya album Harmony som innehåller de flesta av dessa. Bra där.

Bandets storslagna andra album är mörkare och mycket mer genomarbetat än deras tidigare släpp, helt och hållet utan att kompromissa dess brutalitet. Basen är som vanligt konstant och så pass distad att man på riktigt blir orolig av sin lyssningsanläggnings välbefinnande. Victoria Vassiliki Daldas röst är så förbannad och maxad av effekter att den skär igenom även den tyngsta betongvägg av bas som musiken är. Om inte det var nog har också en hel del gäster blivit insläppta av den cyniska dörrvakten. Boys Noize, Anya Taylor-Joy, självaste Underworld samt Dylan Brady från 100 Gecs gör gästspel i denna grisfest av oväsen. Varje gång man tror att nu kan det inte bli mer brutalt, lyckas det på något helt sjukt sätt bli just det. Bland höjdpunkterna finner vi bland annat gabbern I Bring My Gun to the Function, Berghaindoftande Gore Louvre och hardstyleavslutet med Testo Skin Part 1 – låtar så aggressiva att de skulle kunna behöva bli reglerade i Genevekonventionen.

Betyg: 8/10

Gustav Stjernkvist

new avatar

Kelela

Kelela visar att när R&B möter UK dance-pop och rock uppstår ren magi. På new avatar, hennes tredje album, låter hennes röst silkeslen som brandy, medan produktionen rör sig mellan experimentell R&B, shoegaze, drömsk dream pop à la Cocteau Twins, grime, UK bass och klubbmusik.

Det som gör Kelela så briljant är just hur hon får dessa världar att mötas. Hennes musik bygger på kontraster: fjäderlätta sånginsatser över industriella basgångar, ömhet mot distorsion, intimitet mot hårda klubbproduktioner. Ljud som på pappret borde skava mot hennes mjuka röst låter i stället självklara. Kelela fungerar som en översättare mellan genrer och gör det främmande omedelbart tilltalande. Det är experimentell R&B, men också en bro till flera helt andra musikaliska världar.

Med rötter i Washington D.Cs hardcorescen låter hon både cunty och rockig, clean och skitig. Stundvis får det genreöverskridande soundet mig att tänka på den elektroniska indiescen som vuxit fram i Köpenhamn, med artister som ML Buch, Astrid Sonne och Smerz. Men Kelela är vad de försöker vara. Hon är mallen.

Betyg: 9/10

Linnéa Sventorp