Solsemester
I litteraturredaktionens andra del av vinterserien Polarnatt möter vi en verklighet som känns porös. I Nora Fortes novell Solsemester följer vi en kvinna som rör sig genom vardagliga miljöer – bussar, barndomshem, kylskåp och soffor – medan något mörkt och kvävande långsamt tar över hennes kropp och omgivning.
Allt är utdraget ur proppskåpet. Propparna ligger strösslade över hallgolvet, några i skor, några på mattan, några i korgen med halsdukar. Nu är hennes lägenhet en samling svarta konturer och hon kan äntligen slappna av. Hon har lagt de senaste veckorna på att försöka lugna sig, men märker att det inte fungerar med inandning, paus, utandning. Få saker är lika obehagliga som att bli påmind om att man har en andning, hela tiden, som får bröstkorgen att svaja. Om hon istället kunde svälja några meter kedjor skulle det tynga ner henne. Hon skulle bli ett tyngdtäcke över linoleumgolvet.
Inget av det här är främmande för henne. Det är bara ytterligare ett steg i en mycket lång och omfattande förvandling. Hon tror att en liknande grej hände henne förra året, och året innan det, men då försökte hon värja sig för det. Det brukar kännas som att det står en sotare uppe på taket som skyfflar ner en massa svart damm i hennes lägenhet, som att hon efter ett tag inte har ett enda klädesplagg utan mörka fläckar.
I förmiddags stod hon på hållplatsen inkapslad i svart pulver, hon kände igen det mycket väl. Bussens däck gnisslade mot asfalten och hon skulle skriva dagbok på vägen in mot stan. Hon skulle skriva dagbok, men mannen bredvid henne var alldeles för nyfiken. Han låtsades kolla på tiktokvideor på mobilen men emellanåt såg hon honom snegla över i hennes bok för att försöka tyda handstilen. Hon kände sig inte bekväm med att skriva sina affirmationer framför honom. Hon fick stänga boken och när bussen åkte förbi Liseberg kändes hennes hud så tunn. Det hade snöat papper under natten.
Snart gick hon genom ett villaområde som hon tror att hon vuxit upp i. Det måste nästan vara så. Allt tyder på att hon har en familj och kanske ett par-tre vänner. När hon senast träffade dem är svårt att minnas, men hon kan inte ha flyttat in alla möbler och prylar i sin lägenhet alldeles själv. Villaområdet hon gick i var väl förberett inför krisen. Alla inglasade verandor var inramade med julstjärnor och ljusslingor, hon gissade att de spelade en viktig roll i områdets grannsamverkan. Skyltarna spydde något frätande över henne varje gång hon gick förbi, och reklamen på Ica Näras fasader slipade ner hennes hud. I somras brukade hon ta cykeln hit, då sprang det omkring barn med vattenpistoler. De sköt henne några gånger. Hon började ta med sig regnjacka, bar upp den med stolthet i den 30-gradiga sommaren.
Extranyckeln låg under samma blomkruka som igår och igår och igår. Varje gång hon såg den ligga där blev hon förvånad. Ännu mer förvånad blev hon över att det inte fanns någon svale innanför dörren, direkt en hall med krokar med färgglada barnnamn ovanför. Som om hon föddes med en redan inövad portkod i hjärnan och med ett alldeles för stort vitkålshuvud i kylen. Som om hon var dömd att dras med problemet: vad skulle hon göra av sitt vitkålshuvud? Hon klädde av sig en tät och fluffig vinterjacka. Dragkedjan åkte ner och ut vällde massa sot och det hamnade på trasmattan. Hon förstod att hennes tillstånd skulle kunna bli ett problem.
Rutinmässigt öppnade hon kylskåpet det första hon gjorde. Hon kunde vid det här laget vara nästan helt säker på att där skulle finnas en ugnssäker glaslåda med gårdagens rester i. Detta skyfflades ut på en tallrik. Hon hällde över parmesan och fetaost tills det vuxit fram ett fluffigt vitt berg ovanpå maten.
I somras var deras trädgård prunkande. Då brukade hon ta en runda, spana lite bland buskarna längs husväggen och plantorna i växthuset. Hon ville veta om kvinnan hon tror är mamma suttit hukad över jorden med lökar och en spade, eller om mannen hon tror är pappa byggt en ny spaljé. Nu fanns inte längre några solkyssta tomater eller någon gräslök i trädgården, men det fanns glasburkar i kylen med surkål, vitlöksklyftor och västeråsgurka, allt skulle ut på tallriken. Hon tänkte på vitkålshuvudet hemma i sitt eget kylskåp och hur hon aldrig skulle lyckas äta upp det. Det hade legat där så länge hon kunde minnas.
I deras blommiga soffa hoppade hon mellan streamingtjänster. Under några timmars tid hade hon en självklar plats i det huset. Alla rörelser under det taket var omsorgsfullt utvalda, alla förutbestämda rörelser vaggade henne djupare in i huset. Tills klockan började närma sig rusningstid, då var hon tvungen att vagga ut sig själv ur rummet, då reste hon sig upp för att diska sin tallrik. Soffan såg inte likadan ut som den hade gjort innan hon satt sig ner. Där hon suttit fanns nu en svart avgrund, som en skorsten genom dunet och ända ner till golvet.
Hon kunde inte se någon jultomte. Det enda som hade hänt var att hon hade genomborrat familjens soffa med ett sotigt hål. Ju längre hon fäste blicken i hålets botten desto djupare blev det. Efter en liten stund såg hon magman skymta där nere. Hon var tvungen att slita blicken med all sin kraft. Kroppen ryckte till och hon slängde iväg tallriken mot golvet, slängde sig ut i hallen, in i vinterjackan och bort mot busshållplatsen. Tillbaka till sin lägenhet i en stadsdel som knappt finns.
Mörkret hade lagt sig och hon såg inte längre snön på Liseberg. På bussens blåa säten satt sladdriga små garnnystan till människor, och rakt framför henne satt en liten kille. Hon upplevde att hon kunde lära känna honom mycket väl genom att stirra på hans vissna lilla nacke. Hon försökte inte ens med dagboken den här gången. Och hon behövde inte heller. Som tidsfördriv roade hon sig med att kolla på killens mobil, skärmen var större än hans huvud och syntes ganska väl från där hon satt.
I den lilla killens mobil stod en muskulös man och spände käkarna. Han briljerade med sin hårda käklinje, och han visade att det inte varit enkelt att göra den så skarp som den är idag. En gradvis utveckling hade ägt rum genom åren, och trots mannens reserverade uppsyn var det lätt att gissa att han kände stolthet. I bussens fönster såg hon reflektionen av den lilla killens uttryckslösa blick som mötte mannens i ömsesidig förståelse.
Det var den mannen som gav henne inspiration att dra ut propparna ur proppskåpet. Tacksamhet strålar från hennes tunga bröstkorg ut till mannen. För varje minut som går blir hon bättre på att ligga på hallgolvet, det blir det enda hon är bra på. Hon känner sig så på riktigt hemma, vad hon kan minnas har hon aldrig känt sig så hemma i hela sitt liv. Det är så mörkt, och det svartnar för ögonen. Sotet, det vågar täcka för fönstrena och täppa till ventilerna, det vågar tränga sig in i hennes mun, näsborrar och hörselgångar. Det vågar lägga sig över ögonen och torka ut hennes hornhinnor. Bra jobbat, sot, tänker hon, duktigt sot! Lägenheten märks inte längre av, den kanske inte längre finns. Ingenting gör något väsen av sig, och snart spelar det inte någon roll var hon är. Hon hade lika gärna kunnat vara på solsemester.
