Sofia Monroy:
“Jag vill riva ner fasaden”
Det är två dagar kvar innan det nya året när vi möts nere vid Sofia Monroys port och skrattar åt hur trappan är den längsta och brantaste vi någonsin sett i ett lägenhetshus. Till småprat om att gatekeep:a nyårsfester och högtider tar vi hissen upp till lägenheten. På bordet står en nedbränd adventsljusstake och vi lägger upp de stora bullarna jag tagit med till kaffet på ett fat, ingen saffran instämmer vi, för det har vi ätit oss mätta på.
Sofia Monroy föddes och levde sina första två år i Mexico innan familjen flyttade till de nordliga delarna av Sverige och bosatte sig i Luleå. Hon deltog i Idol 2015 och har sedan dess släppt en rad färgstarka och väl mottagna singlar som Passion och I Don’t want to Fight. Musiken är en mötespunkt för engelskan och spanskan, för klor och omfamningar, Sverige och Mexico, svetten och tårarna. Hon tonsätter livet med ett kaxigt, blottande och fängslande sound.
Efter att ha lyssnat på EP:n känns det som att du vänt blad i musiken och gått vidare till nästa kapitel. Kan du berätta om hur EP:n kom till?
– Ja, jag har ju inte riktigt släppt någon samling innan, det har varit lite spridda skurar av singlar och så tidigare. Vilket har varit skitkul men sen kände jag ändå att det hade varit kul att göra ett koncept. Så har jag väl hela tiden varit i den här frågan om hur jag ska blanda Mexico och Sverige, jada jada, och så gjorde jag och Alex låten Telenovela. Jag tyckte att det var ett så himla roligt koncept, för det är ändå något jag har vuxit upp med att kolla på. Telenovela är en slags såpa och det kändes det lite kul att ha den skämtsamma, överdramatiska vibben på EP:n. Det känns kul för att jag gör det själv, jag har aldrig släppt musik helt själv förut. Så man får testa.
Vännen Alex som skapar musik under artistnamnet Nao Mali är låtskrivare och artist, som just nu aktuell med den energifulla EP:n EURASIA som välkomnar lyssnaren in i hens värld av äventyrlig Y2k pop, divig humor och ett utforskande av den inre och yttre identiteten.
Jag frågar om den nya processen och vad som blir annorlunda med att skapa och släppa musik utan management och press från annat håll.
– Jag har suttit och fått ladda upp och göra allt själv, vilket har varit lärorikt. Jag har ganska mycket beslutsångest och har nog tyckt om när andra tagit beslut åt mig. När man är ung och ny i branschen så är det skönt att ha med någon som har jobbat i den längre, som vet vad som är bra. Men jag tror att när jag jobbat på den här EP:n så har jag nog insett att musik är väldigt subjektivt och det blir bara dumt om jag släpper musik för att andra ska tycka att den är bra. Så den kreativa friheten, även fast den känns för mycket ibland, har varit stor. Musik ska vara lekfullt, men jag har suttit så himla länge och försökt sätta fingret på hur det ska vara. Jag ville ha en tydlig bild av hur något funkar och hur det ska vara, vilket har gjort musiken till en utmaning. Nu har jag verkligen försökt att satsa på att det ska vara kul, en lek. Vad är kreativitet? Jo, det är nyfikenhet.
Vad känner du har hänt med soundet när du fått bestämma mer själv?
– Jag tror att jag vågar och experimenterar mer. Jag har en låt, Psycho Girlfriend Tendencies, där utgångspunkten var att vi skulle göra något konstigt bara och leka med den. När man skriver pop blir uppbyggnaden av låtarna lätt samma: vers, brygga, refräng, vers, brygga, refräng, stick. Tre minuter gärna. Det har varit kul att inte gå efter det helt och hållet, även om många av mina låtar hamnar under popstämpeln. Sen har jag också märkt att det är kul att skriva på spanska. På många av mina nya låtar, som i och för sig inte kommer nu på EP:n, har jag verkligen använt mig mer av spanskan vilket har blivit mer intimt.
När du säger intimt, menar du att det känns blottande att sjunga på ett annat språk eller blir det så att texten handlar om andra ämnen?
– Jag tror att melodierna förändras, när jag tänker melodier på spanska så blir de alltid annorlunda än på svenska eller engelska. Det har blivit mer akustiskt när jag skriver på spanska vilket är roligt. Det känns mer och det känns mer jag.
”Det var väldigt helande för mina rötter att få komma hem”
Vi pratar om sommaren som Sofia spenderade i Mexico City och hon berättar om att hur det var att få öva sig på språket, upptäcka de mexikanska topplistorna och slås av insikten av hur liten ens egen sfär är.
– Det var väldigt helande för mina rötter att få komma hem. Jag fick sån otrolig insikt om hur liten min sfär är. Hur Stockholm har varit min sfär och sen kommer jag till Mexico och allt är totalt annorlunda.. Det fick mig att känna att det finns en plats för allt och alla, man måste bara hitta rätt. Det finns en sån värme till musiken där, det är så mycket livemusik och att man skickar storband på födelsedagar och om man är kär i någon tjej skickar man ett mariachi-band som spelar nedanför fönstret. En vanlig middag när man går ut och äter så är det någon som spelar och alla dansar, musiken är så implementerad i livet och det är väldigt fint. Traditionen får ta mycket plats.
–Vill ni har mer kaffe? frågar Sofia. Jag nickar och dricker upp den nu kalla slatten i en av dem bruna kopparna med fat som Sofia tagit med sig från Luleå. Hon beskriver hur hon behövde kånka med sig lådan med porslinet på tåget ner mot Stockholm. Sen skrattar hon och tillägger:
– Jag hoppas inte svaren blir för flummiga, jag är så medietränad från Idol så när någon frågar en sak svarar jag alltid med tio olika lager, skrattar Sofia medan hon brygger en ny kanna. Toscabullen är kletig i mitten och vi delar den i fyra, stämningen på torget utanför fönstret är sömnig och förväntansfull inför det nya året.
När jag lyssnade på EP:n tänkte jag på att låtarna är ganska utlämnande, hur tycker du att det är att närma sig det svåra via musiken?
– Jag tror att det är ens omedvetna som egentligen närmar sig dem här grejerna. Till exempel Girls skrevs när jag var i ett förhållande och såna tankar och känslor började komma. Men då var det fortfarande som att jag separerade låten från mig själv, då var det som att jag skrev om någon annan. Sen så visar det sig alltid, som en föraning, att den jag skriver om är mig själv. Det har alltid kommit naturligt för mig att vara ärlig i mina texter men ibland när jag lyssnar tillbaka på mina låtar känns det som att jag hänger ut mig själv helt. Det finns någon tvångstanke i mig om att det måste vara äkta, annars kan jag inte sjunga det eller stå för det. Det är musik där man känner att det är på riktigt som jag tycker om bäst. Jag vill riva ner fasaden.
Intressant det du säger med föraningar, blir musik lite då som ett sätt att kommunicera med dig själv ?
– Ja, jag tror att det blir mycket som kommunikation med mig själv. Sen blir det också kommunikation med andra.
Är det något speciellt du hoppas att kommunicera eller förmedla till lyssnaren med den här EP:n?
– Jag vill att man ska skratta lite till låtarna nästan, jag drar ju det verkligen långt som i Telenovela när vi sjunger “I can take your man, I can / I can take your dad too”. Jag tycker om att spä på den här “psycho-grejen” som tjej, och det inre mörkret som oftast hyschas ner och inte ska pratas om får ta plats. Man får inte vara svartsjuk till exempel och man får inte känna så mycket, man ska vara en “chill tjej”. Sen får lyssnaren gärna tycka att det är kul att låtarna går att dansa till, den glädjen är en känsla jag också vill förmedla.
Vem är den första personen du visar en ny låt för?
– Det är nog mina syskon, speciellt nu när min bror Raffa bor här. Sen har jag också mina syskon hemma i Luleå som blir jättesura om jag inte skickar mina låtar till dem. De ska alltid inflika med saker som “varför släpper du inte den här låten istället?”. Mini-managers där hemma.
Så du har inte helt sluppit undan management?
– Nej, exakt! skrattar Sofia.
Sofia skaffade sin första gitarr när hon sålde jultidningar och det var det enda priset hon hade samlat nog till. Instrumentet ledde till sången men det är orden som alltid lockat, berättar hon. Musiken blev en bra plats för henne att utforska och använda ordet, och även om den alltid varit närvarande blev vägen dit ganska slumpartad.
Hur upplever du klimatet som en up and coming musiker på Stockholms musikscen?
– Hm, svårt. Det finns ju en miljard personer som håller på med musik i Stockholm idag. Pandemin gjorde det väldigt svårt för mig att ta nästa steg, den kom precis när jag började och hade släppt några singlar. Jag började precis boka gigs och helt plötsligt blev allt bara nedslag, nedslag, inställt gig. Det var väldigt svårt att ta ytterligare ett steg när hela världen bara stannade av. Alla bolag sa att vi inte ska släppa musik nu och det blev ett sånt himla bakslag. Men pandemin gav mig tid att inse att jag ville skriva musik på spanska och andra insikter som var nödvändiga.
Vilka är dina starkaste influenser under skapandet av denna samling låtar?
– Jag älskar ju Rosalía, hon gör spansk musik på ett väldigt nytt och härligt sätt. Vilket är något jag försökt ta med mig i mitt skapande, att fokusera på till exempel mexikansk musik: hur låter mariachi-gitarrerna? Hur kan man använda blås i den musik jag vill göra? Hur gör man det traditionella modernt?
I samband med intervjun ska vi också fotografera. Vår fotograf Sharrat Cherry tar fram en krona gjord av ståltråd och folie och vita glansiga handskar, Sofia sätter på sig guldörhängen och en lila klänning med tyll. Sofia pratar om hur det är svårt att göra ett namn för sig och att släppa musiken på egen hand. Det lekfulla och det diviga i att göra saker själv, att bära galaklänning i vardagsrummet.
EP:n Telenovela släpps senare i vår.
