Diktsvit: Snurrande surrande urtappad
*
varenda vattendroppe på mina
fingrar är en måne,
silverskedar gröper ur min kropp.
beröringen med hårslingan och
tungan är en autosexuell verklighet.
jag är silverskeden, vattendroppen,
solstrålarna under expresståget.
jag är i tredje person: änglar flyger.
korsfäst av fåglar med tre ögon,
under bryggan, den tredje spiken
långt in under lårets insida,
som dina försiktiga kyssar.
ropar Mussolinis namn under
portaler av guld, inuti min kropp
finns vågor som sprider sig.
zeppelinarna svingar sig fram
med hjärtats hastiga puls.
urgröpt av silverskeden med
vinbärssyra och syrener.
aorta, o aorta, som regn,
som levande regn. ge mig
ett stolt och vackert hjärta,
som alltid slår ett slag i taget.
ber dig dra av barken från mitt
huvud, i ett försök att nå in
till den tidigare årsringen.
N, du måste låta mig vila
i din famn, låta mig kyssa
den sträva pälsen runt örat.
kaninens pupill, under en
nattdräkt, sitter den still?
*
du kommer bli kär i en målare,
en engelsman som målar på stipendium,
och som kallar sig postimpressionism,
han har svarta, toviga lockar och
ett solblekt fotografi av
Georges
Seurat
( ͡- ͜ʖ ͡-)
—
över
—
sängen…
ni kommer flytta in i en avliden släktings
vindsvåning, en sekelskifteslägenhet
med utsikt över molnens händer.(ja, ser du? långt
öppnar man balkongdörren där borta, h a v e t!)
och släpper in sältan, dimman,
ljudet från sjukhussalarna (i ditt
djupa inre) och det regntunga diset
är det svårt att inte sträcka sig
över det mörka räcket och vrida huvudet
lite, lite åt öster, där man kan se dom
gamla järnvägsbroarna krypa fram
likt jakthundar utan vittring – – –
en stjärnklar natt då han målar
ditt porträtt med kadmiumpigment,
röda, rinnande penseldrag medan
ditt hjärta värker, slår förgäves,
hör du den sövande rytmen av hjul som
dunkar mot syllar
do-dunk
do-dunk
do-dunk
do-dunk
du hör inte hans protester när du
reser dig från sängen och drar en
yllefilt runt dina magra, små axlar.
du går över trägolvet som skälver
under dina nakna fötter, du öppnar
dörren ut och tänder en Winston Classic,
från en från ett brunt, skrynkligt kuvert,
och tänker att ä n n u har ingenting hänt.
och plötsligt minns du vad jag skrev
halvvägs genom dikten jag räckte dig
i det gamla trapphuset på Gaveliusgatan
medan vi väntade på ett regn
som aldrig föll:
“jag tror jag skrattade när jag tog en skärva och
skar in mitt namn i ditt ansikte, du sa ingenting
om det, bara pekade på mannen utan takt som
nu satt och drack öl”
*
min njure flyter i en kastrull,
tillsammans med en beige
plattfisk, som nog har parasiter.
dom stiger till ytan i den
heta buljongen, och sjunker
när jag böjer fram ansiktet
över den heta ångan för att
inspektera färgernas höjdskillnad,
vilket får mina glasögon
att täckas av imma. jag torkar
inte bort det, går runt med
kondens i huvudet och
känner mig som Sickan,
vilken av filmerna är det som
hans glasögonen blir immiga i?
det borde vara “varning för
Jönssonligan”, men skulle
egentligen lika gärna kunna vara
“Jönssonligan får guldfeber”.
jag lärde mig aldrig att akta
mig för ångande värme och
den snart upp-och-nervända
elektriciteten. vänta, jag
måste stoppa in en ny snus.
– – – ja, nu tappade jag helt min
tankegång, kuken (det är
besynnerligt att jag använder
“kuk” istället för “fitta” när
jag slår huvudet i den öppna
skåpsluckan eller misslyckas
med en dikt, då “fitta” är
betydligt vanligare som
skällsord, och jag är livrädd
för att mina trådar ska brista,
att inte passa in, som
gammalt poetiskt bråte)
nu måste jag diska
nu måste jag diska
jag måste upprepa mig
jag måste upprepa mig
den som diskar hör dåligt
den som diskar hör dåligt
*
jag är gjord för att fattas
liksom det våta gräset,
som ingen vill sätta sig på.
ärkeängel jag i stoppsignal
vi stoppsignal kramp (du —)
fjädrar är kalkdoft tvångsmoral
övertramp piskrapp lupiner
rysning en annan
nej situps
en bofast turist i Tanger
sa en gång till mig att
världen har ett otäckt,
oläkt, svart skavsår,
likt en vårta ingen
lyckats frysa bort.
det hade han läst
i en flaskpost som
hittades utanför
الصويرة*, skrivit av en * Essaouira, stad vid atlankusten
portugisisk seglare i Marocko. 1844 bombades
som klottrat ner raden och ockuperades staden
strax före han dränkte av franska flottan. När
sig. han undersökte bomberna rullades in
dom stillasittande liknade en kvinna ljudet
opiumberoende vid en miljad blixtrar
husdjuren i 九龍†, något
som tillslut hade gjort † Kowloon, ett område i
honom sinnessjuk. Hong-Kong, känt bl.a.
i vattnet, strax före för sin tigerjakt.
dödsögonblicket Pernilla Wahlgren
hade en gloria av onanerar i mitt våta hår eld tänds över hans
huvud, eld av ångande
såpa, vilket för hans
mannar som sprungit
fram till relingen för
att titta efter honom,
nere i det illakuktande
havet måste varit en
ganska egendomlig
syn. ur vattnet steg små
brinnande såpbubblor
Text: Gustav Lif, Lund.
